Vi har nu lyckats sätta ut våra mätriggar och lämnar nu Svalbard för denna gången.

Tisdag–onsdag 10–11 juni blev två långa och hektiska dagar för oss då det var dags att sätta ut ytterligare två mätriggar. Planen var från början att detta skulle ske under tidig morgon på tisdagen, så vi var på benen tidigt. På grund av ändrade planer sköts det alltmer framåt i tiden. Detta gjorde att man hela tiden ville vara så förberedd som möjligt. Framåt tiotiden på kvällen blev det klart att nu är det snart dags och de första manövrarna med vår utrustning tillsammans med fartygets personal påbörjades strax före midnatt. Tur då att solen lyste från en klarblå himmel!

Arbetet med den första riggen tog cirka två timmar inklusive triangulering. Trianguleringen genomförs för att ta reda på om mätutrustningen hamnat där vi släppt ner den från båten. Det låter kanske enkelt att släppa ned lite mätutrustning, men det är ett mycket omfattande arbete med många inblandade som skall koordineras. Först anges önskad position till fartygets besättning, som lägger in denna i fartygets navigationsutrustning. Styrman styr sedan fartyget, med hjälp av GPS-positionering och fartygets truster, mycket långsamt mot den önskade positionen. Under tiden används fartygets vinschar och lyftanordningar för att först lägga i riggens toppboj, för att därefter fylla på med alltmer utrustning till dess att endast bottenvikten hänger över vattenytan. Hela riggen ligger då utsträckt på vattnet bakom fartyget. Via radio anges sedan när positionen uppnåtts och bottenvikten kan släppas med hjälp av en specialtalja, som kan öppnas på avstånd med en tamp ombord på fartygets aktre däck.

Efter första riggen var det dags att ta sig till nästa position och där genomföra bottenundersökningar av planerad position innan arbetet med själva iläggandet startades strax efter fem på morgonen den 11 juni. Vi blev till slut klara precis lagom för att hinna till frukost vid åttatiden och hade då varit uppe på benen över ett dygn.

Reflektioner på ekolodet från en av våra riggar. Vid reflektionskurvans högsta position så är man mer eller mindre rakt över riggen.

Förutom trianguleringen så passade vi på att studera hur våra mätriggar var positionerade på botten med hjälp av ett mycket välinställt ekolod på fartyget. Det brukar normalt vara svårt att kunna se några reflektioner från mätriggar men i detta fallet kunde man dels se dem tydligt och också se att de lutade något i strömmens riktning. Att vi också kunde se dem kändes extra betryggande så nu är det bara att hoppas att vi ställt in allt på rätt sätt och att upphämtningen av utrustningen om något år går lika bra!

Vi kommer ju få fram våra data från mätriggarna först när vi tagit upp dem igen, men vi nämnde redan i förra blogginlägget att mätningar med CTD, dvs. specialutrustning som mäter konduktivitet (för att bestämma salthalten), temperatur, djup och syrehalt, har påbörjats. Dessa mätningar används bland annat för att kunna identifiera olika vattenmassor i havet och hur dessa rör sig från ett område till ett annat. Vi nämnde också att sedimentprovningen kommit igång. Preliminära resultat från dessa två aktiviteter stödjer en hypotes om att det är strömmen som rundar Svalbards södra spets som för med sig sediment från Storfjorden. Strömmen har tillräckligt hög fart för att sedimenten skall fortsätta till dess strömmen flyter ned för kontinentalsockelns slänt in under strömmen från Atlanten. Väl där minskar strömmens hastighet och en sedimentation sker.

Dagen efter sjösättningen av vår rigg närmade vi oss Svalbards kust på nära håll för första gången. Vi närmade oss under ett tät och högt molntäcke, vilket lystes upp av den låga solen i norr. Framför skeppet glittrade de is och snöklädda bergen. En helt magisk upplevelse som bara kan beskrivas med bild.

På väg in mot Isfjorden. Foto: Ardo Robijn

Det är ett otroligt vackert landskap av till synes ostörd natur, men även här vid världens ände är påverkan på miljön påtaglig. Vintern har varit ovanligt isfri i år och det varmare Atlantvatten har därför kunnat hamna uppe på kontinentalsockeln och inne i vikarna nära land, vilket påverkar de lokala förhållandena. Även föroreningar i form av plastpartiklar från vår egen del av världen hamnar uppe i den här känsliga miljön, där valar, fiskar och fåglar fyller magen med plast istället för mat. Detta undersöks av forskare från Irland som är med på denna resa i ett eget projekt kallat för Polar Plastics. Irländarna filtrerar kontinuerligt havsvattnet för att kartlägga utbredningen och koncentration av plasten som transporteras hit av de stora havsströmmarna från söder.

Glaciär i Hornsund. Foto: Sam Fredriksson

Expeditionen har fortlöpt väldigt smidigt och eftersom vi är så många olika discipliner samlade på en båt är det inte för stressigt att hinna med sina uppgifter. Alla är väldigt effektiva och vi har därför en dag över efter att ha tagit sista mätningen framför Isfjordens mynning. Vi passar på att mäta en CTD-profil av de mer kustnära strömmarna utanför Hornsund för en av deltagarna från Svalbard. Inne i viken åker vi förbi flera glaciärer som mynnar ut i havet och den polska forskningsstationen där flera av expeditionsdeltagarna har tillbringat många veckor.

Hornsund. Foto: Ardo Robijn

Samarbetet mellan alla dessa olika nationer på fartyget har varit ett nöje att få uppleva. Italienarna gillar sina diskussioner och vi svenskar gillar struktur, men alla har hela tiden varit vänliga mot varandra. Utan konflikter och med mycket skratt har stora mängder data samlats in. Expeditionsledningen har varit väldigt duktig på att hela tiden uppdatera alla ombord om vad som gäller och vad som ska göras, samtidigt som den norska besättningen sköter om både oss och fartyget med känsla för kvalitet och säkerhet. Den gemenskap som uppstår under så här nära levnadsförhållanden är något som man inte upplever ofta och nåt som vi tar med oss härifrån och kommer minnas länge.

Vår internationella grupp av forskare. Foto: Renata Lucchi

Nu är vi några timmar från Tromsö igen. Det har varit en helt underbar resa till en fantastisk vacker plats på vår jord. Vi hade väldigt mycket tur med vädret, soligt och vindstilla nästan hela tiden.

Ardo och Sam i samband med utplacering av mätrigg. Foto: Ragnheid Skogseth

Hejdå! Foto: Sam Fredriksson