Även om vi är långt från civilisationen har vi haft gott om besök från andra varelser. Både håriga, kala, nyfikna, skygga och oinbjudna.

En av de nyfikna och väldigt håriga är den isbjörnshona som några dagar efter expeditionens start kom på besök. Med nosen högt upp i vädret kom hon strosande fram till båten och tittade nyfiket upp på Oden. Troligen var det brummandet från Oden eller lukten från byssans fantastiska mat som gjorde att hon inte kunde hålla sig borta. I ett försök att smyga sig på sitt byte (Oden eller kanske de människor som befann sig ute på däck) sänkte hon magen mot marken och gjorde sig redo för jakt. Den lite väl närgångna isbjörnen var vi till slut tvungna att skrämma bort med några drag i fartygets signalhorn. Sen dess har ytterligare två isbjörnar skymtats på långt håll.

Kate Lomac-MacNair vår däggdjursobervatör arbetar på bryggan och spanar efter djur på isen och i vattnet. Foto: Björn Eriksson

Den svenska Arktiska öar-gruppen undersöker bland annat vilka djur och växter som finns och har funnits på de arktiska öarna, och när det kommer till djur i havet och på isen, hjälper vår däggdjursobservatör Kate Lomac-MacNair till. Hennes kontor hittar man uppe på bryggans ena vinge där hon har nästan 360° utsikt över fjorden, isen och de dramatiska bergen som omsluter oss. Kort sagt – den bästa plats som kan erbjudas till någon som ska upptäcka djur i vår omgivning. När vi använder seismikutrustningen, krävs det att fartyget tar extra stor hänsyn till djurlivet och Kate är med ombord för att med hennes kunskap se till att vi stör och påverkar djurlivet så lite som möjligt. Samtidigt ger Petermannexpeditionen henne en chans att under dessa veckor samla data över det djurliv som finns i detta sällan besökta område.

En av de sälar vi sett mest av är storsäl. De känns lätt igen genom deras långa vita skägg. Foto: Christian Stranne

Efter 20 dagar till sjöss har vi från fartyget, utöver de tre isbjörnarna, sett drygt 230 sälar – vikare, storsäl, blåssäl och grönlandssäl – och omkring 400 fåglar av olika arter. Med stark kikare, kamera med teleobjektiv eller med blotta ögat spejar Kate över vattnet och isen och kartlägger alla djur som observeras. Genom att systematiskt registrera var och hur många djur som observerats samt hur de har rört sig, kan man kartlägga deras beteende. Sälarnas beteende styrs bland annat av tillgång på föda och isens rörelse. Lika så styrs fåglarnas beteende. Genom att räkna och kartlägga kan man sedan börja dra slutsatser om vilka arter som befinner sig på vilka områden och även jämföra om var fåglar och de marina däggdjuren delar den miljö som de lever i baserat på tillgången på exempelvis föda.

Multicorern fick napp på annat än sediment, här är det ännu oidentifierade objektet som följde med upp till ytan under ett av provtagningstillfällena. Foto: Björn Eriksson

Två andra oinbjudna gäster kom ombord under ett av sedimentprovtagningstillfällena. Forskarna blev mäkta förvånade när multicorern kom upp och i ett av rören så fanns ett gult objekt istället för sedimentprover. Eftersom vi inte har någon marinbiolog med oss på denna expedition har vi inte heller kunnat artbestämma den gula varelsen, men i dessa vatten är havsmaskar inte helt ovanliga.

För att kunna avslöja jordens historia undersöker forskarna sedimentkärnorna och letar bland annat efter foraminiferer. Foto: Christina Fröjd

Den andra gästen, ”snäckan” eller Cibicidoides wuellerstorfi som den egentligen heter, upptäcktes vid en lite närmare titt på ett av sedimentproverna. Knappt en halv mm stor, bestående av en endaste cell, skapar den snäckor nere i detta kalla vatten. Forskarna kollar systematiskt alla sedimentprover med mikroskop för att bland annat titta efter skiftningar i sedimentlagren och efter foraminiferer, vilket denna Cibicidoides wuellerstorfi tillhör. Forskarna är intresserade att titta efter foraminiferer eftersom de kan användas för att undersöka variationer i havsvattnets sammansättning av syre- och kolisotoper, genom jordens historia och därmed också hjälpa till att berätta om historien i detta område.

Det är alltså allt annat än livlöst här uppe vid 81:a breddgraden och skulle vi ner och titta under ytan så skulle vi se att det kryllar av liv.