Position: 87°N, 15°E
Väder: Soligt, temperatur -6 °C, vind 4 m/s

Jag har varken funderat särskilt mycket kring eller fascinerats av lera. Ibland nås jag av något alldeles för dekorativt reklamblad där det står om spa-behandlingar där hela kroppen ska smörjas in i något brunkletigt underverk, hämtat från en djup havsbotten någonstans. Men jag har aldrig tagit mig tid. Ibland irriteras jag över att en fin sandbotten övergår i dy där tårna sjunker ner. Då brukar jag i stället dyka ifrån en klippa. Någon gång har jag studerat bottenlevande organismer under en äventyrlig biologilektion i skärgården. Jag minns dock inte vilka arter av mask det var. Trots mina halvhjärtade kunskaper, kan jag inte bli annat än fascinerad av leran som ligger framför mig nu. Varje centimeter av detta arktiska bottensediment kan ta forskarna omkring 1 000 år tillbaka i tiden.

Under expeditionen LOMROG II har nio sedimentkärnor tagits utmed Lomonosovryggen i både den eurasiska och den amerikanska bassängen. Tekniken kallas piston coring, där kärnprovtagaren trycks ner i sedimentet efter att en utlösarvikt slagit i botten. Arbetet startade lite skakigt med endast en liten svart sten som fångst. Sedan dess har rör efter rör fyllda med det efterlängtade sedimentet vinschats upp från den flera tusen meter djupa bottnen. Den längsta kärnan är 7,87 meter lång och togs på 3429 meters djup.

När den nio meter långa kärnprovtagaren kommit upp ur vattnet på akterdäck spolas den av och hissas ner i en stålvagga. Därefter börjar arbetet med att få ur och märka upp de olika sektionerna av plaströr som förhoppningsvis visar sig vara fyllda med sediment. Verksamheten fortsätter sedan i det förliga labbet där kärnorna undersöks i en maskin som bland annat beräknar densitet och hur magnetiska de är. Rören delas senare mitt itu där den ena halvan omsorgsfullt plastas in för att orörd sparas som en arkivdel i kylen vid Stockholms universitet. Den andra halvan börjar analyseras redan ombord.

Bottensediment. Foto: Daniella Gredin

Arktiska oceanens havsbotten kan berätta mycket om Arktis roll i det globala klimatsystemet då, nu och i framtiden. Genom att studera hur kärnorna skiftar i färg kan forskarna bilda sig en uppfattning om tidigare klimat och förutsättningar. Mörkbruna lager vittnar till exempel om varma perioder med mindre is. Under epoker med mer öppet vatten ökar cirkulationen i och syresättningen av vattnet vilket ger goda betingelser för djurliv. Längre ner i kärnorna finns ett tydligt grått lager. Lagret är välkänt och tros ha koppling till sjöar som har brustit och runnit ut under inlandsisen i Sibirien för omkring 50 000–60 000 år sedan.

I labbet hinner forskarna vanligen med en kärna om dagen. Efter att kärnan har dokumenterats och arkivdelen stoppats undan, skrapas ytan på arbetsdelen av med en kniv för att få bort föroreningar. Sedan trycks små plastlådor ned i den, som skärs ut med en nylontråd. Dessa sedimentbitar skickas senare till Tyskland för att röntgas. I bilderna går det bland annat att se spår av hur organismer har rört sig och sedimentstrukturer orsakade av till exempel havsströmmar vid havsbotten. Cirka 45 meter kärna ska analyseras under expeditionen.

Daniella Gredin, Polarforskningssekretariatet