Det är märkligt det där med tid. Nu har det gått tre veckor sedan vi anlände till Montevideo, men det känns på ett sätt som om det var en evighet sedan. Samtidigt är det som om att vi nyss har anlänt till isen. Det är lätt att tappa räkningen på dagarna, och i och med att vi hela tiden rör oss västerut är det helt omöjligt att få något grepp om tiden på dygnet. Vi håller oss till vår egen lilla tidsbubbla, Odentiden, som följt med oss ända sedan Montevideo. När solen är uppe dygnet runt så har det ju ingen betydelse vilken tid man följer. Jag har försök få grepp om soltiden. När står solen högst på himlen? En vag uppfattning har jag fått, men så fortsätter vi att röra oss västerut igen. Det enda jag vet är att Odentiden går före soltiden, så att de som går på sina skift vid fyratiden på eftermiddagen egentligen börjar när solen står som högst på himlen.

Sedan vi anlände till isen, så är det inte så mycket som skiljer dagarna åt. Dagar kan vara gråmulna och det kan vara strålande solsken. Det kan vara vindstilla eller blåsa en pinande vind. Där kan finnas mycket öppet vatten eller ett fåtal råkar mellan enorma isflak. Vi kan ha 3 000 meter vatten under oss eller omkring 600 meter. Snön kan vara djup, och lös så att man sjunker ner över knäna eller så kan den ha en fast skare som håller att gå på. Isen kan vara över två meter tjock och genomfrusen eller porös och skiktad.

Allt detta har betydelse för hur och var man väljer att förlägga isstationerna oavsett om de är på åtta eller tjugofyra timmar. Ursprungligen fanns det en plan för hur de olika isstationerna skulle ligga och var det var önskvärt att använda CTD:n. Planen finns kvar, men isförhållandena och den djupa snön har drivit ut oss på en lite annan rutt än den tänkta. I det stora hela har det ingen betydelse, så länge som alla får sina prover tagna från varierande förhållanden, olika djup och från så många sälar som möjligt. Det verkar som om alla är ganska nöjda med hur det går, än så länge.

Om det är svårt att få en uppfattning om tiden, så finns det en sak som räddar oss ifrån total förvirring och det är måltiderna. Det går inte att nog understryka vilka viktiga roller kocken Lars Andersson och hans kollegor i köket, Anki Hålldin och Malin Nilsson, har för att hålla alla vid gott humör. Att de sedan lagar en alldeles ypperlig husmanskost hjälper också till.

Just som jag skrev detta, fick jag se min första vikval. Den dök upp i den öppna vattenspegeln alldeles framför fören på Oden. Sen fortsatte den in under isen. Det är inte utan att mina ögon dras ut mot isen och vattnet igen. Kanske kommer den tillbaks. Annars får jag fortsätta titta ut över de snöklädda isflaken, med isberg i fjärran. En och annan säl kan jag vara säker på att jag ska få se och om jag har tur, även några pingviner. Sen är det is och snö, och snö och is. Förresten; varför syns isbergen alltid i fjärran?

Marja Andersson, pedagog och verksamhetsledare för Naturvetenskap och teknik för alla