Den sista natten ute på Drakes sund blev den värsta. Det var inte många som fick en blund i ögonen och nu började längtan till isen att bli påtaglig. De erfarna Antarktisresenärerna talade mycket om lugnet som infinner sig när Oden går in i isen, men det var inte förrän vi under tisdagkvällen nådde det första isfältet som jag verkligen förstod skillnaden. Det gick inte att ta miste på glädjen över att vi äntligen nått vårt första mål. Alla som hade möjlighet begav sig ut på däck och stämningen blev lätt och uppsluppen.

Med isen kom också de första sälobservationerna. Av den anledningen beslutades det att om det under onsdagen skulle siktas säl, så skulle Tero Härkönen, Jonas Tielmann och Olle Karlsson få chans att ge sig ut på jakt. De förberedde sig genom att bland annat pumpa upp gummibåten. Jag satt uppe på bryggan och arbetade, då sälarna började dyka upp. Innan jag visste ordet av hade det beordrats stopp i maskin. Ett intensivt arbete inleddes med att få gummibåten i sjön och till slut var ”säljägarna” iväg.

De sälar som först siktades hade redan hunnit dra sig ner i vattnet, så jakten fick ske längre bort. Inom synhåll från Oden, men för långt bort för att vi verkligen skulle kunna se vad som hände. När de kom tillbaks ett par timmar senare, var de glada för att de hade lyckats ta sin första biopsi, men det hade inte varit helt problemfritt. Enligt deras egen berättelse hade gått till ungefär så här: De hade landat båten på ett flak där det låg tre krabbätarsälar. När de började gå mot dem visade det sig att snön var djupare och mjukare än de trott. De sjönk ner med fötterna och ibland ända ner till knäna. Ändå lyckades de närma sig sälarna och fånga en i nätet som de har spänt mellan två kraftiga störar, men det var ingen samarbetsvillig säl. Den slog kraftigt med stjärten och lyckades slita sig fri. Sen gled den smidigt över snön och stannade några meter från sina förföljare. Man kan tycka att det skulle vara naturligt för den att fly ner i vattnet, men det är för mycket faror som hotar där för att sälarna ska vilja lämna tryggheten uppe på flaken. Ett nytt fångstförsök gav samma resultat, men en grund biopsi lyckades de i alla fall få med sig.

Under tiden hade CTD-teamet börjat arbeta med att göra ett första test. När man ska ta prover på djupt vatten använder man en så kallad CTD med rosett, som firas ned med vajer till önskat djup. Det är en slags avancerad vattenhämtare som även mäter salthalt och temperatur. Denna apparatur kommer jag få anledning att återkomma till flera gånger. Denna gång skulle CTD:n ner till 500 m. Testet fortlöpte utan några problem och när allt var uppe och på plats igen, stod Katarina Abrahamsson först i kön för att fylla sina provrör med vatten.

Mitt i all denna aktivitet hade de oinvigda ”blånäsorna” nästan glömt bort sjöguden Neptunus varning. Vi hade redan passerat södra polcirkeln sedan länge och visserligen anade vi att vi inte skulle slippa undan, men det var ändå många som var oberedda, när vi över högtalare kallades till mässen kvart över tre. Vi beordrades att bära våra kläder ut och in och att ta på oss strumporna på händerna. Till att börja med var stämningen nästan uppsluppen, men vartefter som två hotfulla hajvakter hämtade oss en och en spred sig tystnaden i gruppen. De hade just hämtat Alexandra Mass när hon gav ifrån sig ett riktigt ”horror movie scream”. Efteråt fick vi veta att hon till och med har vunnit en amerikansk delstatstävling i att skrika högst. Jag fick vänta till allra sist innan det var min tur. Jag tänker inte avslöja vad som hände. Det vore att förstöra ”nöjet” om du själv skulle drabbas av detta någon gång. Det enda jag kan säga är att jag nu har mött kung Neptunus och att jag har fått ett certifikat som i fortsättningen skyddar mig mot liknande prövningar, åtminstone vid den södra polcirkeln. Jag har ju varken passerat ekvatorn eller den norra polcirkeln, så det kan ju tänkas att detta inte var den sista gången.

Marja Andersson, pedagog och verksamhetsledare för Naturvetenskap och teknik för alla