Julfirande, långt bort ifrån nära och kära. För besättningen är det en aspekt av arbetet till sjöss. För de erfarna expeditionsdeltagarna, något som man då och då får räkna med. För mig, som aldrig tidigare har firat jul utan min familj, något som jag hade räknat med, men inte hade en aning om hur det skulle kännas.

Lagom till julafton parkerade vi in oss i ett stort isflak och deklarerade att efter klockan tre på eftermiddagen var alla, utom de i besättningen som hade vakt, lediga från allt arbete. Julaftonsfirandet inleddes med Kalle Ankas julafton och tid för att löga sig i bastun och sätta på sig finkläderna. Det fanns tre personer som fick avstå ifrån det, och det var personalen i byssan. De slet hela dagen för att laga till det traditionella och fantastiskt goda julbordet. Efter middagen följde julklappsutdelning och därefter sällskapsspel och dans. Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att alla hade en väldigt trevlig kväll.

För många blev kvällen inte bara trevlig utan även sen, så det var nog en del som inte hade mer än hunnit somna in, när brandlarmet plötsligt gick. Jag hade själv sovit några timmar, men vaknat upp en kort stund för att konstatera att motorerna hade slagits på igen. När larmet kom, tog det en stund innan jag lyckades samla tankarna och hitta kläder att sätta på mig. Ute i korridoren hade den automatiska stängningen av alla branddörrar fungerat perfekt och ute vid samlingsplatsen hade brandmännen i besättningen redan ställt upp sig. Det var nog några som misstänkte att det hela bara var en övning, men snart fick vi besked om att ett ångrör hade börjat läcka då man startade upp motorerna. När det hade konstaterats att det inte förelåg någon fara, fick vi återvända in i värmen. Själv passade jag på att äta lite frukost innan jag återvände till slafen.

Bytet av packningen på huvudångröret tog en bra bit in efter lunch, men sen var vi åter på väg igen. Sedan dess har vi inte haft någon större tur med isflaken. Vi har befunnit oss mycket längre norrut än tidigare, och det har blåst så mycket att de iskartor som laddas ner varje dag inte alltid har stämt när vi kommit fram till området. Ibland har det sett ut som om vi närmar oss ett stort och användbart flak, men när vi väl kommit dit har det funnits stora ytor med svag is eller frusen snö, som gör det farligt att röra sig på det.

För kemisterna och biologerna kan det duga med en liten yta is nära Oden, där de kan borra sina hål, men sälforskarna får stora problem. Även om det skulle finnas sälar på flaket, är det inte säkert att de kan komma åt dem. Det går helt enkelt inte att följa sälarna när de ger sig ut på svag is. För att få tag på bättre is var vi tvungna att ta oss mer söderut och på förmiddagen idag hittade vi äntligen ett flak som duger bra för en 24-timmarsstation. Dessutom är fören fri så att CTD:n kan användas. Det är över 4 000 m djupt så ett kast tar över fem timmar, men oceanograferna jublar och planerar för ytterligare två innan vi avgår på förmiddagen imorgon.

Marja Andersson, pedagog och verksamhetsledare för Naturvetenskap och teknik för alla