Jag sitter just och lyssnar på kommunikationen mellan bryggan och CTD-teknikerna nere på fördäck. Vi har kommit ut i utkanten av ett stort isfritt vattenområde, polynia, på vår väg mot Rosshavet och McMurdo. Planen är att göra upp till fem CTD-kast på olika djup i shelfsluttningen och uppe på shelfen. Det öppna vattnet gör att det inte är helt okomplicerat att hålla kvar Oden i en position så att vi inte driver ifrån CTD:n. Just nu verkar det som om man har lyckats parera avdriften och detta kast kommer i alla fall inte att avbrytas, men det verkar ännu vara osäkert om det blir några fler försök.

Kontrasten mellan det öppna vattnet och lugnet mellan isflaken blev påtaglig vid frukosttid, då flera personer kom på att det kanske var dags att titta över att man inte hade några ömtåliga saker liggande så att de kunde ramla och gå sönder. Det var förresten ovanligt många som ”hängde på låset” för att äta frukost så tidigt som möjligt. Några av dem hade, som jag, inte orkat hålla sig vakna till klockan sex på natten för att äta en lättare måltid, som skulle underlätta för oss att gå över från vår Odentid till Nya Zeeländsk tid. Klockan fyra på natten den 2 januari drogs våra klockor fram 16 timmar och plötsligt försvann nästan ett helt dygn. För att inte rubba dygnsrytmen helt och hållet hade vi alla rekommenderats att hålla oss vakna så länge vi orkade. Själv orkade jag fram till ungefär fyra, innan jag gav upp. Resultatet blev så klart att jag vaknade ett par timmar tidigare än jag brukar, och då var det redan den 3 januari.

Efter frukost tog jag en tur upp till bryggan och fick då höra lite mer om den koreanska fiskebåt som siktades ungefär 25 sjömil från oss för drygt ett dygn sedan. 2:e styrman Lars Grundberg hade då radiokontakt med dem och de bekräftade att de var där ute bland isflaken för att fiska. Vad vi inte riktigt har förstått är om de verkligen har tillstånd att fiska så här nära Antarktis, om det nu över huvud taget är möjligt att få ett sådant tillstånd. Nu på morgonen var de i alla fall kvar i området, så de har tydligen inga planer på att ge sig iväg.

CTD:n är åter ombord på Oden och vi gör inga fler kast här ute i det öppna havet, utan vi fortsätter in mot kusten. Den här gången kom det inte upp några spännande ”okända havsvarelser” som DN:s webbtidning hade lyckats få till i rubriken. Allt i den korta artikeln stämde för övrigt och detta var vad som hände; På kvällen ett par dagar innan nyårsafton gjordes ett djupt CTD-kast och när den bröt vattenytan var den täckt av en hinna av något, som helt uppenbart måste ha kommit från någon levande organism. När den kom upp i luften bröts det mesta i bitar och föll tillbaks i havet, men lite rester lyckades man ändå rädda. Med samlade krafter lyckade man få fram sprit och formalin så att det gick att bevara delarna.

När Tero Härkönen från Riksmuseet tittade på bitarna i mikroskop, tyckte han sig känna igen strukturer som finns i nässeldjur, bland annat i maneter. Efter kontakter med en kollega därhemma har han fått bekräftat att det med största sannolikhet var en manetliknande organism av något slag som hade fastnat på CTD:n. Huruvida det var en tidigare okänd art vet ingen ännu, men DNA-proverna kommer kanske ge besked så småningom. DN fick i alla fall något att fylla ut lite utrymme med.

Marja Andersson, pedagog och verksamhetsledare för Naturvetenskap och teknik för alla