Efter nästan ett dygns resande från Arlanda, via Madrid, anlände vi till Montevideos flygplats den 26 november. Jag tror att alla uppskattade att komma från snön i Stockholm till den varma uruguayanska försommaren, men redan efter ett par dagar märktes det att ingen kunde slå sig till ro ordentligt. Jag överdriver inte om jag säger att alla, inklusive jag själv, längtade ut till Oden. Extra tydligt blev det den 28:e då hela besättningen och alla tekniker gav sig iväg. Den avmönstrande besättningen kom i land och deras berättelser om överfarten över Atlanten distraherade oss en liten stund, men sen inföll rastlösheten igen.

En person var däremot tacksam för att vi hade några dagar på oss i Montevideo och det var min amerikanske kollega Jeff Peneston. Det var meningen att han skulle komma ner samma dag som vi, men hans flyg från Miami blev inställt. När han så småningom anlände dagen efter hade allt hans bagage blivit kvar i USA. Efter ytterligare en dags väntan, fick han hälften av bagaget utkört till hotellet, men resten hittade han inte förrän han fick hjälp att åka ut till flygplatsen. Där stod det på golvet och ingen verkade intressera sig för att ta reda på vart det skulle. Allt gick bra till slut, förutom en liten incident med en schampoflaska som läckt ut en del av sitt innehåll. Lyckligtvis hade han varit förutseende nog att packa alla sina saker i separata plastpåsar, så skadan blev begränsad.

Så äntligen var det forskarnas tur att åka iväg. Jag fick vänta till den sista turen, så det dröjde till efter tolv den 29:e november innan bussen, som skulle ta oss ner till hamnen, kom för att hämta oss. I hamnen väntade en liten bogserbåt på oss och snart var vi på väg.

Oden låg uppankrad på ett grundare område ungefär två timmar ut från kusten. Det fanns flera anledningar till att hon inte gick i Montevideos hamn. Det främsta var nog att det krävs lots för att gå in genom rännan som leder dit. Trots att Montevideo ligger en bit ifrån Rio Grandes mynning så är det ändå väldigt mycket sediment från flodvattnet som lagrar sig på bottnen. Det gör också att djupet kan variera med tiden.

Vi hade missat lunchen ombord på Oden, men för dem som var riktigt hungriga fanns det lite knäckebröd och pålägg för att de skulle stå sig till middagen. Innan den serverades fick vi en ordentlig genomgång om säkerheten ombord och lite om reglerna som finns för att underlätta för alla, att leva så tätt inpå varandra under så lång tid. Efter att ha suttit i livbåten och provat överlevnadsdräkten, kan jag bara konstatera att jag är tacksam för att de finns, men att jag hoppas att vi aldrig ska behöva använda dem.

Klockan åtta på kvällen, uruguayansk vintertid, avgick Oden och då var alla forskargrupper redan igång med att ställa i ordning sin utrustning och det arbetet pågår fortfarande. Det är många kemister ombord och de har alla apparater där slangar ska kopplas, gasledningar tätas och funktioner kontrolleras.

Samtidigt som forskarna arbetar med sitt pågår teknikernas arbete med att få igång de två stora systemen som ska förse flera av forskargrupperna med data. Björn Eriksson testar Multibeamekolodet, som kommer att ge en tredimensionell bild över bottnen under Oden och Bengt Liljebladh arbetar med att göra i ordning CTD:n som ska ge data om konduktivitet, temperatur och djup.

Nu har vi snart varit på väg i två dygn. Oden rullar tryggt i vågorna, som inte är så höga nu när vi kommit ut på djupare vatten. Vi vet att det kommer bli betydligt värre sjö när vi så småningom ska passera den värsta delen av turen efter Kap Horn. Det har varit en solig dag och mitt i allt arbete finns det alltid tid att stanna upp för att se albatrosserna svepa över vågorna.

Marja Andersson, pedagog och verksamhetsledare för Naturvetenskap och teknik för alla