Vi har precis passerat mellan Falklandsöarna och Sydamerikas sydspets. ”The Roaring Forties” och ”The Screaming Fifties” har valt att visa upp sig från sina lugnaste sidor. Visserligen blåser det mellan 12,5 och 14,5 m/s, men det är inte många vågor som bryter. Hur länge lugnet håller i sig, vet jag inte. Det enda vi vet är att vi kan räkna med betydligt mer vind och vågor när vi har passerat sundet mellan fastlandet och Isla de los Estados. Dit är det mindre än 24 timmar. Där väntar oss Drake Passage, där vindarna har fritt spelrum utan några kontinenter som hindrar dem. Innan passagen måste allt ombord vara noggrant surrat, för att förhindra skador både på människor och på inredning.

Olycksfall, var en av doktor Per Loftås punkter i gårdagens miniföreläsning om risker ombord. Den vanligaste typen av skador uppstår när personer snubblar och faller eller klämmer sig. Det är sånt som går att förebygga, genom att tänka på att hålla undan sådant som man kan snubbla på eller som hänger ner där man går. Redan under den första dagen utanför Montevideo märkte jag att det var klokt att alltid ha en hand fri, så att jag kunde ta tag i räckena som finns överallt. Även vid passager genom tunga dörrar är det bra att tänka efter före, så att man inte råkar få ett finger eller en hel hand i kläm. När vi har kommit fram till Antarktiska halvön finns det ingen som kan undsätta oss, om det skulle hända något. Det tar mellan två och tre veckor för Oden att gå till en punkt där det går att nå oss med helikopter från McMurdostationen.

Vårt liv ombord på Oden är bekvämt jämfört med hur de första upptäcktsresandena hade det, men även vi kommer under en tid att vara helt hänvisade till att klara oss själva. Låt oss hoppas att doktor Per blir helt sysslolös under den här resan.

Förutom doktor Pers anförande igår, berättade Jeff Peneston om hur han har förberett sig inför den här resan. Han fick beskedet om att han skulle få åka med i mitten av februari. Efter det skickades han på ”träningsläger” i Alaska. Han försågs med dator, kamera och bandspelare för att kunna dokumentera allt och rapportera hem. Även han har en blogg som ligger på polartrec.com. För den som vill träna på sin engelska rekommenderar jag att även läsa Jeffs rapporter. På eget initiativ har Jeff uppmanat klasser att designa flaggor som han nu har med sig. Tanken är att han ska spänna upp linan med alla flaggor på isen, fotografera dem och ta med dem hem igen. Varje klass kommer sedan få tillbaks sin flagga, tillsammans med en dvd med filmat material och bilder.

De senaste dagarna har de svenska forskargrupperna hunnit packa upp sin utrustning, installerat och kalibrerat den. Sälforskarna har packat provtagningskit för att underlätta fältarbetet. Det pågår fortfarande justeringsarbete, men en del provtagningar som kan göras på plats är redan igång. Melissa Chierici berättade vid förmiddagsfikat att klorofyllhalten i vattnet hade skjutit i höjden när vi gick in i passagen mellan Falklandsöarna och Sydamerika. Nu har den åter sjunkit. Katarina Abrahamssons grupp hade samtidigt fått nya och väldigt höga toppar på sina gaskromatografikurvor. Hon har skickat vidare vattenprover till Julia Diaz, som arbetar för Ellery Ingall med det amerikanska projektet som ska ge underlag för att förstå fosforkretsloppet vid södra Stilla havet. De har tillgång till utrustning som jag antar är till nytta om man behöver analysera ämnen som inte går att identifiera i Katarinas apparater.

En sak som tidigt slog mig var hur mycket av analysutrustningen de svenska kemisterna använder, som är egentillverkad och modifierad exakt efter deras egna behov. En och annan inköpt apparat har de med, men det finns alltid risk för att de inte klarar de speciella förhållandena, med alla rörelser och med den fuktiga luften. De egenhändigt tillverkade apparaterna kan också gå sönder, men då vet de oftast hur de ska reparera dem. Att vara analytisk kemist innebär alltså inte bara att förstå vilka metoder man kan använda för sina analyser och hur resultat ska tolkas, utan också att man bidrar till den tekniska utvecklingen av analysutrustning.

Häromdagen fick Agneta Fransson och Madeleine Mattsdotter uppleva vad som kan hända när saltvatten tränger in i utrustningen. För att de ska kunna göra koldioxidmätningar behöver de standardgaser som de använder för att ge dem referensvärden två gånger per dygn. När Agneta skulle starta upp på morgonen fick hon skrämselhicka, för manometrarna på två av gastuberna gjorde inget utslag. Ett kort tag trodde hon att de skulle få klara sig med två referenser, men så visade det sig att det bara var manometrarna som kärvade. Deras lättnad och glädje smittade av sig på alla omkring dem.

Medan jag har suttit och skrivit detta har jag hunnit ta både kaffepaus och ätit lunch. Vinden har ökat till ca. 17m/s och himlen har blivit allt mer grå.

Marja Andersson, pedagog och verksamhetsledare för Naturvetenskap och teknik för alla