Det har gått en tid sen sist och mycket har hänt. Snöstormen var väl redan i full gång senast vi hörde av oss och den fortsatte, lite oklart hur länge den egentligen varade men det måste ha varit fem dagar med snödrev och vindar mellan 20 och 30 meter per sekund från NO.
Man skulle kanske kunna tro att det är lugnt och skönt med snöstorm så länge man slipper vara ute och det stämmer till viss del. Bortsett från de två dagliga besöken på Aboa för lunch och middag samt en och annan sväng ut på gårdsplanen och generatorrummet så var vi inne och hade det skönt. Det är faktiskt intressant att vara ute i storm för att prova på hur det är. Det är ingen tvekan om att det är bäst att undvika att hamna i ett sådant läge att man tvingas utföra ens de enklaste uppgifterna utomhus i storm, för det är inte lätt. Bara att stå stilla är svårt. Gå rakt en omöjlighet. Glasögon, som är ett måste, täcks snabbt av snö och att jobba utan handskar är inte att tänka på när det går upp emot 30 meter per sekund.
Trots att vi var hänvisade till att vara inomhus så har vi haft fullt upp. Dels så hade vi transporten till Svea–Johnsonhogna att förbereda när det gäller navigation, mat, räddningsrutiner, bränsleförsörjning, kommunikation osv. Och när förberedelser och plan väl var på plats, så skulle allt dokumenteras och distribueras på svenska och engelska till våra grannstationer Aboa och Neumayer så att de kan vara delaktiga i framsteg och beredda att bistå.
Mitt i allt så slutade dessutom den dator som vi använt för mail till anhöriga, rapportering och för att ta emot väderleksprognoser att fungera. Efter felsökning inklusive support hemifrån via satellittelefon fick vi ge upp att få igång den igen och byta till Pärs dator, så nu är mailen igång igen.
Under stormdagarna tog vi även tillfället i akt att ha fortbildning i sjukvård och sambandstjänst. Janne, vår finska läkare, kom ner och vi stack både oss själva och varandra med nålar och kanyler. Vi gick igenom sjukvårdsväskorna igen och Pär provade att paketera in Micke i den ihoprullningsbara båren.
Vad gäller sambandstjänst så har vi en färgstark palett att hålla ordning på. För att börja nerifrån i frekvensspektrumet så har vi HF-radio för långdistanskommunikation 6210 kHz, flygradio för kommunikation med… flygplan 123.45 MHz, VHF är den vanliga radion vi använder dagligdags (som mobiltelefonen hemma) för att prata med varandra och bandvagnar 156.300 MHz, Iridium satellittelefon för att ringa hem samt maila med och slutligen två typer av nödsändare. Givetvis så har varje frekvens en egen apparat och ingen är den andra lik, så det är lättare sagt än gjort att hålla allt igång. Inte undra på att de flesta stationer har en specialbefattning för enbart radiokommunikation. Med viss stolthet så kan vi dock meddela att vi, trots avsaknad av radiocertifikat, plockat ihop alla delar, gjort funktionskontroll och att vi gör förbindelseprov när vi är ute och åker för att kartlägga räckvidden av de olika systemen.
Även om vi hade mycket meningsfullt att sysselsätta oss med under stormen, så tilltog frustrationen med tiden. Turen till Svea och Johnsonhogna kräver tio dagar och hemresedatum närmar sig. Lättnaden var därför stor när stormen, lika fort som den kom, la sig under söndagen. Så fort vinden gått ner var Micke ute för att börja rensa snö ur bandvagnarna. Pär tog sig an att rensa snöskotrarna och även reparera den ruta som vinden tagit. Söndag kväll bjöd på strålande väder och måndag lunch var allt packat för avfärd.
Eftersom vi tappat ett par dagar på grund av väder bestämdes det att Carl och Pär skulle sträckköra till Svea. Under tiden skulle Göran vila så gott det gick i baksätet för att kunna sätta igång med sitt arbete direkt vid ankomst. Det mesta av vägen var slät och snabb att köra på. En tredjedel var dock så hoppig att det inte gick att hålla kvar vätska (läs Nescafé, starkt) i en kopp. Men vi låg på och klockan 07.00 på tisdag morgon parkerade vi vid Svea. 20 mil på 17 timmar ger en snittfart på nästan 12 km/h, inte illa med Antarktismått mätt.
Utsikten som mötte oss vid Svea var en syn för gudar. Helt vindstilla, inte ett moln och en amfiteater av berg och glaciärer. Som kronan på verket Antarktis änglar – snöpetrellen cirklande kring de solvarma klippväggarna. Dom häckar här 40 mil enkel väg från havet där födan finns, ofattbart – dom förtjänar utan tvekan sitt heliga epitet.
Efter frukost och en snabb besiktning av Svea, så satte Göran igång med sitt arbete. Mycket har ändrats vid transekten som ligger precis vid Svea, men efter lite detektivarbete hittas rätt områden igen.
De vid det här laget korsögda chaufförerna, som bortsett från kortare tupplurer på passagerarplats varit uppe sen förra frukost 26 timmar tidigare, tog sig igenom det nödvändigaste av bandvagnsvård, matbestyr och förbindelseprov med Micke på Wasa innan de somnade gott!
Micke ja, även han har varit sysselsatt. Samtidigt som Pär, Göran och Carl rullade mot Svea åkte han ner till blåisen för att hämta vatten. På tisdagen väntades flygbesök, ett team som skulle från Neumayer till Storbritanniens bas Halley för att göra miljöbesiktning men måste mellanlanda och tanka på Wasa på vägen. Fyra fat bränsle och en representationsvisning av stationerna på Basen att förbereda. Eventuellt även en övernattning på vägen tillbaka för sällskapet på mellan 10 och 15 pers att vara redo för. Vid senaste radiokontakt via HF-radio klockan 21.00 så var sällskapet fortfarande kvar men på väg att åka.
På tal om HF-radio så satte Carl och Göran under eftermiddagen upp tvättlineantennen utanför Svea i kompassrikting 337 grader (360 är rakt norrut). Sen gick det att prata både med Petri på Aboa och Eberhard på Neumayer.
I morgon fyller Svea 25 år, på ytterdörren så hänger ett brev från kungen i vilket han gratulerar på 10-årsdagen. Undrar om han minns oss än!