Mot Johnsonhogna. Det är den vänstra spetsen vi ska till. Foto: Carl Lundberg

”I tjugo år har jag väntat på att få se om det stämmer”, säger Göran eftertänksamt när vi gör oss redo för att kliva på skotrarna och åka sista etappen mot Johnsonhogna.

Berget har bara besökts en gång – 1963–64 av en brittisk expedition. På den tiden användes hundspann, men numera är det inte tillåtet att ta med djur till Antarktis. I expeditionen ingick en läkare, G. T. Bowra, med intresse för botanik och som efter bästa förmåga inventerade växt- och djurlivet i bergskedjan Heimefrontfjella och publicerade sina resultat. Den handritade kartskissen som bifogades i artikeln visar på att expeditionen hann med att besöka en imponerande mängd platser i bergsmassivet. Enligt Bowra skulle just norra spetsen på Johnsonhogna vara den artrikaste platsen i området med bland annat Physconia muscigena.

Det var just detta som Göran undrade över. Kunde det verkligen stämma att denna lav, som för övrigt enbart rapporterats på Antarktiska halvön, även fanns så långt in på kontinenten? Nu skulle vi snart få se.

Toppen på Johnsonhogna är 2 221 m ö.h. och överhänget till vänster om toppen skvallrar om fast klippa. Foto: Carl Lundberg

Vindkanalen norr om Johnsonhogna med smältvattensjö och Göran på snöskoter. Foto: Carl Lundberg

Vägen som vi förberett med de gamla kartorna och satellitbilder visar sig vara bra och vi känner igen oss från det svartvita fotografiet ur artikeln – här är det. Uppgiften om en stor fågelkoloni verkar dock inte stämma. Under hela dagen ser vi bara två labbar på nära håll och kanske en eller två ispetreller på avstånd. Fåglars häckningsplatser sammanfaller ofta med lokaler (biologers fackterm för en plats de studerar) med gott om lav. Ganska snabbt konstaterar dock Göran att det är en väldigt artrik plats trots avsaknaden av fågel och den näring som de tillför den karga miljön. Två tidigare ej observerade arter identifierades och tiden går allt för fort för att Göran skall hinna undersöka allt han hittar.

De senaste dagarna har vi delat upp oss och förflyttat bandvagn och skotrar var för sig för att spara tid. Pär har åkt i förväg med bandvagn och Göran och Calle har dröjt kvar längre och kört ikapp. Planen är den samma för Johnsonhogna. Av säkerhetsskäl ville vi vara tre när vi tog oss fram till berget och rekade platsen, men så fort det var klart vände Pär tillbaka i våra spår och började köra bandvagnen hemåt. Planen var att Göran och Calle skulle bryta kl 17.00 för att köra ikapp, men vid den tiden har Göran fortfarande inte hunnit titta på mer än västra utlöparen på den nordsida som Bowra pekat ut som den bördigaste i hela massivet.

Vi väljer att stanna två timmar till för att Göran åtminstone skall hinna få en översikt över de platser som Pär och Calle redan rekat vägen till. Nere i den gigantiska vindkanalen vid den spegelblanka sjön hittas optimala omständigheterna för den grönsvarta kartlaven, det största fynd som Göran sett på Antarktis. Baksidan av bergets norra spets är karg och det verkar som om vi hade turen att börja arbetet på den av Bowra utpekade platsen, skönt för klockan sju är vi tvungna att åka.

Vi har sex mil att köra men föret är bra och snart är vi framme vid den förra lägerplatsen, som nu är tom förutom en röd jeepdunk med bensin som Pär lämnat kvar åt oss. Vi ser den på 500 meters avstånd och den ser malplacerad ut mot den oändliga vita horisonten.

Tankstopp, sen är det rakt fram i tre mil. Foto: Carl Lundberg

Johnsonhogna är ett av de vackraste berg vi sett under expeditionen. Det står isolerat för sig själv snarare än att det är del av en lång förkastning. Klippan är röd, fast, grov och bergväggarna är brantare och mindre snöbetäckta än runt Svea. Det vore ett absolut paradis för klippklättring om det inte var så att det skulle kosta i runda slängar en miljon kronor för ett replag att ta sig hit. Vi känner oss privilegierade som fått besöka denna plats, lättade över att vägen vi valt inte passerade några svårigheter, att platsen är säker att arbeta på och inte minst att vädret är bra. Det är strålande sol och bara någon sekundmeters vind från nordost.

Till middag överraskar Göran med varsin Anthon Berg plommonpralin som han sparat för detta tillfälle. Vi skrattar åt hur mycket ett avbrott i dieten av frystorkat och knäckebröd med utgången sylt och leverpastej betyder. Den natten sover vi gott alla tre, men särskilt Pär som i egenskap av expeditionsledare och den ende av oss som är fast anställd på Polarforskningssekretariatet kan dra en lättnadens suck. Alla stora utmaningar för årets expedition är avklarade. Programmet har varit späckat, men vi har genomfört det som var tänkt.

Dagen efter är skotrar och skoterkälken, som havererat mellan Svea och Johnsonhogna, lastade på den stora släden och vi åker bandvagn ihop till Fossilryggen. På vägen börjar vi höra radiotrafik från Basen på VHF-radion. Ibland ropar de på oss, men våra svar når inte tillbaka. Efter nattläger vid Calles gamla iglooprojekt ,som står förvånansvärt oförändrat, åker Pär mot Wasa med bandvagnen. Calle och Göran stannar kvar för att slutföra arbetet på Fossilryggen med omgivande nunatakker (klippa som sticker upp ur glaciär).

Calle hittar Usnea sulphurea, en skägglav vilken Göran missat på Fossilryggen. På den höga triangelformade nunatakken väster om Fossilryggen hittar Calle, nu en lichenolog i vardande, dessutom Buellia frigida (en ovanlig art tidigare bara hittad på nunatakken Muren i Vestfjella) och toppen är mycket rikligt beväxt med navellav. Vinddrivan runt den pyramidformade klippan är gigantisk. Det bra vädret håller i sig och skoterföret tillbaka till Wasa är det bästa tänkbara, så turen hem görs non-stop.

Micke, som de senaste dagarna fortsatt med att röja upp på Wasa och även besökt Fossilryggen tillsammans med finländarna och deras bilar, möter på gårdsplanen med besked om att bastun är förberedd, men innan tvagning finns varmkorv i köket. Trevligt! Till det serveras historier om hur den sydafrikanska delegationen med politiska ledamöter, som mellanlandade för tankning, gjorde stora ögon när Micke berättade att han bodde och skötte stationen på egen hand. Måhända riskerar den sydafrikanska stationen att drabbas neddragningar…

Som kompensation för den senaste veckans överdos av naturlig stillhet ser Pär och Calle tre actionfilmer i rad på kvällen (alla delar av The Transporter som vi har här nere). Göran tycks i egenskap av professionell biolog vara mera härdad och behöver bara titta lite då och då. Micke nöjer sig med två och en halv film eftersom han under sin ensamhet tagit sig igenom några finska epos på den gamla tjock-tv:n.

Men hur gick det då med utredningen av Bowras påstådda fynd? Någon Physconia mucigena hittades inte och inte någon lämplig miljö för den heller. Däremot hittade vi en liknande art, Physcia caesia. Bowra måste ha misstagit sig vad gäller denna artbestämning.

Allt gott från de återförenade.