Blogs

Ja, det var svårt att komma hem. Efter att ha levt i en kokong i tre veckor kastades vi abrupt åter in i vardagen.

Nu är vi mitt i Drakes Passage på väg tillbaka till Sydamerika. Dags för reflektion och bokslut över en lyckad expedition.

Om jag skall försöka mig på att beskriva det jag och några andra utvalda upplevde idag så riskerar jag att skriva en massa futiliteter och plattityder. Medveten om detta skall jag försöka beskriva mitt livs största naturupplevelse.

Deception Island är egentligen en vulkankrater. Ön ligger mellan Sydshetlandsöarna och den Antarktiska halvön, men tillhör Sydshetlandsöarna. Genom en ganska trång spricka i berget kan man åka in i kratern även med de största skeppen. Vulkanen är inte död, just nu sover den bara.

I morse när vi vaknade var skeppet täckt av snö. Under natten hade vi kommit in i Antarktis och nederbörden som faller bara måste vara snö. Efter några minuter utbröt ett snöbollskrig bland de yngre passagerarna. Innan det ens hade börjat hade någon surskalle i lyxhytterna klagat och så var det slut på det roliga. Vi äldre kunde bara stå och se på, förundras och känna en nostalgisk touch. Vad är det för fel på folk, när de klagar på något sådant?

Någon kanske undrar vad vi gör under en oceanpassage på över femtio timmar. Inte mycket. Går upp vid sjutiden, kikar ut genom fönstret. Dåligt väder. Bra då kan vi få en halvtimme till i bingen. Upp och äta frukost. Tillbaka till hytten för att förbereda sig för ett pass fågelskådning från däck. Vädret riktigt dåligt och när vinden ökar går vi in. Läsa lite. Fundera en stund. Varför inte ta en ”power nap” så att vi klarar oss till lunch?

Som sagt, vädret skiftar snabbt. Den 11 november vaknade vi upp i ett strålande Grytviken. Mjuka hävningar, blå himmel och en temperatur på närmare tio grader. På båten pratar vi fortfarande om det värsta väder vi någonsin upplevt.

Ernest Shackleton hade seglat ner Endurance till Weddellhavet där hon frös fast och skruvades ner i isen. Hela besättningen var fast på Elephant Island, en av Sydshetlandsöarna. Situationen var hopplös och det fanns inget hopp om räddning. Shackleton bestämde sig för att hämta hjälp.

Någonstans kring midnatt kom vi till Sydgeorgien. Fulla av förväntan vaknade vi tidigt på morgonen drog upp gardinerna och möttes av en magnifik snöstorm. Vi låg utanför Salisbury plain, det första, och för vår del kanske viktigaste stoppet.

Som i en kokong reser vi. Just nu kan vi vara var som helst. Sikten är bara några hundra meter på grund av dis, dimbankar och ihållande duggregn. Gårdagens leende ocean är utbytt mot en grinig, gråaktigt och fågeltom öken.

Spöregn i kombination med vindar av stormstyrka är inget som uppskattas i provtagningssammanhang, och inte i andra sammanhang heller av de mer sjösjukebenägna i gruppen. Eftersom skeppet idag gjorde ett stopp i Falklandsöarnas huvudstad Stanley, där ändå ingen provtagning var planerad, var ingen större skada skedd. Den enda ansamling av trutar som kunde upptäckas i Stanley befann sig i guvernörspalatsets trädgård, vilken enligt skyltningen inte fick beträdas utan särskilt tillstånd.

Tolv timmar efter att vi lämnade Ushuaia kom vi äntligen till mynningen av Beaglekanalen och den södra ocenanen bredde ut sig framför oss. Ett knappt dygn senare skulle vi vara på Falklandsöarna.

Att resa är att dö en smula. Efter mer än ett dygn, ett halvt jordklot, tre flygplansbyten och försvunna väskor med bland annat provtagningspinnar, passar ordspråket utmärkt på de svenska expeditionsdeltagarna.