Deception Island är egentligen en vulkankrater. Ön ligger mellan Sydshetlandsöarna och den Antarktiska halvön, men tillhör Sydshetlandsöarna. Genom en ganska trång spricka i berget kan man åka in i kratern även med de största skeppen. Vulkanen är inte död, just nu sover den bara. På 1960-talet hade Deception ett stort utbrott som i stort sett helt raserade de gamla valfångstbyggnaderna. Havet runtomkring var oerhört rikt på val. Flera nationer hade intresse i valfångsten, men på 1920-talet fick norrmännen ta över om de bara ”städade” bort de 300 valkadaver som låg längs stränderna inne i kratern. De svarta stränderna består av ett fint grus av vulkaniskt material. I kratern var vi skyddade från vinden även om det snöade en hel del. Landningen gick utan problem och vi satte i gång att samla in prover på direkten. Från vår skitsamlarhorisont var Deception ett lyckokast.
Provtagning Deception Island. Foto: Björn Olsen
Kapduvorna plaskade omkring och småpratade med varandra i det grunda vattnet. En del kom man så nära som en meter. En vansinnigt vacker fågel i svart och vitt. Dess riktiga namn ”Pintado” minner mest om namnet på en ännu icke uppfunnen paraplydrink. Kanske något för en bartender att ta upp. På kort tid fick vi ihop prover från 60 kelptrutar. Dels blir det intressant att se om de bär bakterier med olika resistensgener. Dels kan vi sätta förekomsten av antibiotikaresistenta bakterier här nere i relation till vad som förekommer hos andra Kelptrutpopulationer på lägre latituder som Sydgeorgien, Falklandsöarna, Ushuaia och längre upp i Sydamerika. Även om vi inte skulle få så många fler prover under de sista dagarna här nere har vi ändå lyckats bra med vårt uppdrag. Över 340 prover är insamlade och funkar bara analyserna på hemmaplan så borde det komma ut en hel del intressanta resultat. Det är ju inte bara att samla in prover. När vi kommer tillbaka på båten skall allt sorteras, märkas och läggas i plastpåsar. Eftersom vi har många fickor i både byxor och jacka har vi egna system i fält att komma ihåg vilket prov som tillhör vilken fågel. Kelptrutar i vänster byxficka, labbar i höger och slidnäbbar i bröstfickan. Men det finns alltid en extra ficka man aldrig tänker på. Vad var nu detta? En säl, en fågel eller ett jordprov.
Kapduva. Foto: Jonas Bonnedahl
En båt med ungefär 400 människor ombord är en utmärkt experimentverkstad för en epidemiolog. Ta bara den förkylning jag tog ombord i Ushuaia. Sannolikt fick jag den i Uppsala eller på planet någonstans över Atlanten. Första dagarna var jag den enda hostaren. En vecka senare räknade jag vid ett morgonmöte 15 hostare, nu är siffran betydligt högre trots att de första hostarna inklusive jag faller ifrån. Blir friska alltså, inget annat. Doktor Chris tjänster har utnyttjats i allt högre grad. Men vad kan man göra åt virus? Vila, värme, vänlighet och i amerikanarnas fall tylenol (alvedon).
Igår var det bitande kallt, idag är det likt en vårvinterdag i mars i Umeå. Lite snö i luften, några plusgrader och ett fantastiskt landskap med isberg, dramatiska svartvita berg och blåaktiga glaciärväggar i fonden. Några låga snöklädda öar håller kolonier med pingviner. De första har anlänt och väntar på att snön skall smälta så mycket att de kan börja häcka. Senare på säsongen är pingvinkolonierna vertikala lervällingar. Allt är skitigt, skränigt och ganska illaluktande. Nu är det stilla, rent och de pingviner som traskar upp och ner i snön är tysta. Ännu har inte hormonerna kommit igång som startar hela eruptionen.
Vi försökte oss på en landning på en av öarna i Danco Bay. Efter några passager genom drivis och kryssande mellan isbergen var vi framme. ”The staff boat” tog oss i land. Under tiden hann vi i all fall fatta att det var en av de vackraste platserna vi någonsin besökt. Då kändes det extra hårt att hela operationen blåstes av efter en kvart. Problemet var drivisen och isbergen som ändrar position hela tiden. En båt som kommer in kan efter några minuter vara fast. Man flyttar inte isberg med en zodiak.
The staff boat. Foto: Jonas Bonnedahl