Späckhuggare. Foto: Jonas Bonnedahl

Hur beskriver man havet? Hur sätta ord på något så föränderligt och dynamiskt? Det finns några författare som med minimalism kan fånga ögonblick och låta läsarens fantasi göra resten av jobbet. Jag kan också tänka mig att det är samma svårigheter som konstnären står inför att beskriva vågornas rörelse i färg. Det är klart att det finns mästare som den engelske målaren Turner. Det ser så enkelt ut. Det är ju bara kompositioner av färg och allt blir så levande. Om jag skall försöka mig på att beskriva det jag och några andra utvalda upplevde idag så riskerar jag att skriva en massa futiliteter och plattityder. Medveten om detta skall jag försöka beskriva mitt livs största naturupplevelse. För att dölja det infantila språket tar jag hjälp av en bildsekvens som Herb Masters lyckades fånga. Småningom, när jag är hemma igen skall vi lägga ut en filmsekvens på Youtube så att ni förstår vidden av dramatiken, lyckan och traumat.

Späckhuggare. Foto: Jonas Bonnedahl

I morse när vi passerade genom Lemaires sund, en sträcka på knappt två kilometer och med bara ett par fartygsbredder till godo mellan de höga klipporna, såg vi några späckhuggare på håll. Alla jublade. För många var det den val de helst ville se. Späckhuggaren har så mycket karisma. Skeppet ankrade och vi förberedde oss för ännu en zodiactur.

Alltså ingen provtagning idag heller. Men det är bara att gilla läget och inte krångla till det.

Späckhuggare. Foto: Jonas Bonnedahl

Eftersom jag är både frusen och lat, tyckte jag och några passagerare att en kortare tur kring en timme borde vara nog. Vladimir från Ryssland var lagom entusiastisk. Eftersom zodiacförare vill köra så länge det bara går var ett fruset pensionärsgäng det sista han ville ha i båten. Men har man tagit fan i båten får man köra honom i land. Vi åkte runt, tittade på isberg och himlade med ögonen över alla nyanser av blått. På väg tillbaka låg en krabbätarsäl parkerad på ett isflak. Vi var några meter bort och kamerorna smattrade. Lugnt och stilla låg den där, kliade sig lite på magen och somnade om. Det var då det började. Orca.

Krabbätarsäl på ett isflak. Foto: Jonas Bonnedahl

En fena från en späckhuggare stack upp ett par meter bakom sälen. Sälen lyfte på huvudet, undrade vad som pågick och la sig att sova igen. Bara ett tiotal meter bort lyfte två späckhuggare upp huvudena, tittade på sälen och sedan på oss. Några sekunder senare var de borta. Vi fattade ingenting och trodde att ögonblicket var över. Detta var mer än nog av närkontakt. Då började isflaket röra sig, först sakta sedan med allt högre hastighet. Det bildade en svallvåg och sköt andra isflak så de yrde som corn flakes. Valarna ville ha öppet vatten så att de lättare kunde komma åt sälen. Någon minuts stillhet. Flaket med säl guppade omkring. Allt kom till ro. Utan förvarning började nästa moment. En meterhög svallvåg sköt med hög fart fram mot sälen. Vi kunde se hur de båda valarna genom att snabbt simmande kröka rygg byggde upp en våg som de med finess och pricksäkerhet sköt framför sig. Sälen skrek. Vågen slog med ett dån över flaket och spolade bort sälen. Någon sekund senare kom den som skjuten ur en kanon och landade i säkerhet på isflaket. Valarna ändrade rikting simmade under vår zodiac och satte fart igen. Några meter farmför oss skapade de åter en våg som spolade sälen överbord. Så höll det på nära en halvtimme med korta intermezzon av att späckhuggarna synkront stack upp huvudena och med sina djupt bruna ögon kontrollerade oss och sälen. De såg oss och gudarna skall veta att vi såg dem. Några gånger klamrade sig sälen fast på flaket. Till slut hade de upprepade vågattackerna slagit isflaket i spillror. Sälen klamrade sig fast på resterna av flaket med lika mycket av kroppen utanför som på. Uppenbart brydde de sig inte ett dugg om att vi befann oss inom räckhåll. De bara kontrollerade vår position och sköt alltid vågen så att den inte skulle träffa oss. Valarna tog sats för en sista attack och sköljde sälen av flaket. Nu skulle dödandet komma. Vi väntade att vattnet skulle färgas rött av blod. Det hände ingenting. Det var över lika snabbt som det börjat. Sälen kom undan, valarna slutade med sina attacker och försvann. Vi stod och stirrade på varandra som fån. Vad hade vi varit med om?

Späckhuggare. Foto: Jonas Bonnedahl

Jag vill inte förmänskliga valar eller deras beteenden. De har sin egen nisch och tankevärld, skild från vår. Men med tanke på hur de skapade och utnyttjade en våg som ett vapen tyder det på stor intelligens. Varför dödades inte sälen? Späckhuggare som jagar sälar kallas av valforskare för det profana ”ORCA group 2B”. Men de måste liksom människor ta jägarexamen. Sannolikt var det en äldre hona som lärde upp en yngre. Genom de upprepade attackerna finslipade hon skyttet. Hade de verkligen velat ha sälen hade de kontaktat någon av de späckhuggare som var i närheten. Då hade två skjutit vågkanonen och den andre legat på andra sidan. Och väntat.