Någonstans kring midnatt kom vi till Sydgeorgien. Fulla av förväntan vaknade vi tidigt på morgonen drog upp gardinerna och möttes av en magnifik snöstorm. Vi låg utanför Salisbury Plain, det första, och för vår del kanske viktigaste stoppet. Under några korta uppehåll i snöandet fick vi en aning vad som mött oss om vi kommit i land. På bergsidorna bredde sig kolonierna med kungspingviner ut sig. Pälssälarna höll sina harem och sjöelefanter låg i förband på stranden. När det första meddelandet kom bekräftades det vi redan visste, det finns inte en chans att gå i land. Även om zodiakerna är effektiva och säkra i sjön, finns det gränser. Den gränsen var överskriden med råge idag.

Salisbury plain. Foto: Jonas Bonnedahl

På Sydgeorgien pågår för närvarande ett av världshistoriens mest omfattande råttbekämpningsprogram. Öarna var ursprungligen fria från landlevande däggdjur, och de råttor och möss som kom dit med skeppen under säljakts- och valfångsteran (dvs. från sent 1700-tal till mitten av 1900-talet) saknar naturliga fiender. I synnerhet råttorna är extremt talrika och ställer till stora problem för fågellivet genom att äta upp ägg och ungar. Eftersom många av dessa har sina huvudsakliga – i vissa fall enda – häckningsområden på just Sydgeorgien så finns det starka skäl att försöka utrota gnagarna. Framgångsrika pilotförsök har redan genomförts på några mindre öar och nu har man inlett bekämpning även på huvudön. Man använder sig av gift i form av pelleterat råttgodis som preparerats med blodförtunnande medel. Spridningen av pellets sker med helikopter.

Klippa. Foto: Jonas Bonnedahl

Vid dagens frukostbord gled samtalet in på skadedjursbekämpning, och våra medresenärer från Hawaii berättade att man på Guam i Stilla Havet sedan många år försöker bekämpa en typ av orm (tree snake) med hjälp av fällfångst. Ormen fångas i en tvåkammarbur, där en mus placeras på ovanvåningens nätbotten och ormen sedan förväntas krypa in på undervåningen och bli fångad där. Fällorna vittjas var tredje vecka, varvid musen också byts ut mot en ny mus. Den mus som tjänstgjort under den gångna perioden får då vila upp sig i tre veckor och genomgå psykiatrisk behandling för sina Post Traumatiska Stressymtom. Vem skulle inte utveckla det efter att ha tillbringat tre veckor med sin värsta fiende? Någon menade att å andra sidan att musen kanske utvecklade Stockholmssyndromet, dvs. vande sig vid och kanske till och med fattade tycke för ormen. Även om det är osannolikt vore det ett lysande projekt för en psykologstudent att ta reda på.

Vandringsalbatross. Foto: Jonas Bonnedahl

De meddelade just att som underhållning, när man ända bara ligger i hytten och håller i sig, går det att se Sydgeorgien på TV. Detta har vi ingen nytta av eftersom vår TV slet sig och föll ner i huvudet på Jonas. Han ligger nu pall i sängen som commotio-obs (hjärnskakningsobservation).