Arktiska samhällen som är beroende av gruvdrift är sårbara för globala förändringarna i priset på metall. Den senaste tidens fallande metallpriser har bidragit till att arktiska gruvstäder lider av konsekvenserna av nedlagda gruvor, såsom arbetslöshet samt övergivna infrastrukturer, produktionsanläggningar och radikalt förändrade landskap. Därför ser vi idag en växande debatt om hur arktiska samhällen kan ställa om till postindustriella framtider.

Fältarbetet är en del av projektet Sustainable Communities and the Legacies of Mining in the Nordic Arctic (Hållbara samhällen och arvet från gruvdrift i den Nordiska delen av Arktis). Projektet undersöker hur aktörer i regionen hanterar arvet från gruvdrift, i syfte att ge ny kunskap om hur samhällen som varit beroende av råvaruutvinning kan finna nya vägar till framtiden när driften har lagts ner, genom att bygga på arvet från det förflutna.

För att bättre förstå hur övergivna resursutvinningsplatser kan omvandlas till tillgångar för nya framtider i postindustriella arktiska samhällen, utfördes fältarbetet i den övergivna gruvstaden Qullissat på Grönland. För att identifiera och förklara skillnader så har vi jämfört Qullissat med Norrbottens Malmfält i Sverige samt området kring Isfjorden på Svalbard. Intervjuer har genomförts med lokala aktörer i Qullissat och byggnader och infrastruktur har dokumenterats med GPS/GNSS kartläggning, digital fotografering, textbeskrivning och måttsatta ritningar.

Trots att det finns ett växande intresse för denna övergivna gruvstads industriarv, så ser planerande myndigheter och turistföretag i allmänhet inte Qullissat som ett kulturarv eller som ett potentiellt besöksmål. Samtidigt så finns det andra aktörer i Ilulissat-området som tycker annorlunda och nyttjar Qullissat som en minnesplats. Den vanligaste berättelsen om Qullissat är att detta är ”staden som vägrade dö”, men den materiella kulturen på platsen visar en helt annan historia. I själva verket är de flesta byggnaderna tomma och i olika stadier av förfall, endast ett fåtal av husen återanvänds. Övriga byggnader har antingen tagits bort eller förstörts av en tsunami år 2000.

Om turistnäringen och myndigheterna som ansvarar för planering och kulturarv, vill använda denna plats som en resurs, t.ex. som en minnesplats eller för framtida inkomster, finns det ett behov av att investera och engagera sig i dialog med de tidigare invånarna som nu återanvänder Qullissat.