Området runt vår nordpol är för meteorologen lite okänd mark. Här uppe på de höga latituderna finns väldigt få, i stort sett inga, observationer. På grund av detta saknas viktig information, som indata till prognosmodellerna. Nu är prognosmodellerna väldigt bra ändå avseende vissa parametrar, men för att göra de typer av prognoser som gör nytta för den verksamhet som pågår under expeditionen har man inte så mycket hjälp.

Det blir mycket antaganden utifrån de erfarenheter man har från hur vädret beter sig hemma. Men hemma är det enklare att räkna på när dimmor lättar… Man har en annan solvinkel, en daglig gång, vet hur tjocka dimmorna är på ett ungefär, det finns kondensationskärnor så det räcker och så vidare.

Vädret här är mer likt fjällvädret i det avseende att det slår om väldigt fort. Här i Arktis är luften ren. Luftfuktigheten ligger mestadels på 100% eller tiondelar ifrån. Hemma blir det disigt och dimmigt vid sådana förhållanden. Här kan det, trots i stort sett mättad luft, vara 100 km sikt. Om man nu såg så långt – jorden kröker sig ju och vi har inga siktmärken…

Helt plötsligt slår det om och det bildas dimma.

Varför?

Vinden är densamma, temperaturen är densamma, trycket har inte ändrats på den lilla stund det tagit för sikten att gå från oändlig till 300 m.

Här ligger meteorologens problem.

Hur gör man?

Var börjar man?

Det finns råkar. Smältvattenpölar.

De ställer till det med balansen.

Temperaturer på flera minusgrader täpper visserligen till pölarna när ytvattnet fryser och kapslar in. Temperaturer som ligger på flera minusgrader medför att isbildningsrisken ökar. När luften är riktigt ren kan vattendroppar hålla sig i flytande form ner till minus 40 grader. Hu!

Så fort de här dropparna träffar på något, en stoftpartikel eller ett rotorblad sker en omedelbar frysning. Dropparna är underkylda med en latent frysning och mycket farliga för en helikopter som kan tappa lyftkraft och manöverduglighet. Är det god sikt gör det ingenting att det är kallt – vattenångan i sig är inte farlig. Dim- och disdropparna är det man ska akta sig för. Meteorologen gör en bedömning av risken för isbildning och får utmärkt hjälp av helikopterpiloterna som kan effekterna av den.

Lika plötsligt som den kom är den borta. Dimman.

Vindarna är lättare att prognostisera, de är mer pålitliga parametrar.

En fördel med Arktis är att de polära vädersatelliterna passerar vid varje varv om 90–100 minuter och ger bra bilder med god skärpa så att man kan se hur molnsystemen rör sig. Men man ser bara hur molnen som ligger högst upp i atmosfären rör sig. De låga molnen, stratus- och stratocumulusmolnen ligger ofta dolda bakom högre molnslag på satellitbilderna. Det är de låga molnen vi vill veta fakta om. Otur.

Temperaturen håller sig i allmänhet mellan 0,5° och -2°, med visiter ibland upp över 1° och ibland ner under -4°. Sommar i Arktis…

Vi är två meteorologer ombord. Min kollega är morgonpigg och tar första skiftet. Han är i regel på plats vid fyratiden på morgonen för att förbereda inför morgonmötet klockan sju och för att vara flygledare under morgon och förmiddag utöver själva prognosarbetet. Normalt kommer jag upp vid 11-tiden och får en överlämning. Sedan tar jag lunch (ofta = frukost) och löser av honom efteråt vid 12-tiden.

Under eftermiddagen och kvällen blir det i regel flera flygturer för helikoptern, ibland ända in på småtimmarna. Oftast kan jag sluta mitt arbetspass vid 23-tiden, men då och då behövs det en meteorolog ända fram till 3-tiden på morgonen. Mitt i natten har endera av oss jour om något skulle dyka upp. På eftermiddagen sköter min kollega om tekniska arbeten. Det kan behövas omstarter av vissa system som vi använder, inladdningar av nya filer, justering av instrument och så vidare.

Dagarna går fort, alldeles för fort. Man inser att det redan gått en vecka till när det återigen är ärtsoppa och pannkaka på menyn.

Maria Svedestig, SMHI