Nära Berings sund fanns det sjöfåglar i överflöd. Oden seglade fram genom enorma flockar av Kortstjärtad lira, Puffinus tenuirostris, beståendes av flera tiotusentals fåglar. Foto: Thomas Alerstam

Nära Berings sund fanns det sjöfåglar i överflöd. Oden seglade fram genom enorma flockar av Kortstjärtad lira, Puffinus tenuirostris, beståendes av flera tiotusentals fåglar. Foto: Thomas Alerstam

Omfattande fält- och radarstudier av de arktiska fåglarnas flyttning, orientering och förekomst har bedrivits under tidigare expeditioner i Nordostpassagen 1994, Arktiska oceanen 1996 och Nordvästpassagen 1999. Projektets målsättning 2005 var att genomföra utvidgade studier i Beringia-regionen för att fylla kunskapsluckan från detta område som inte besökts tidigare, och som dessutom är centralt för att förstå utvecklingen av fåglarnas flyttningssystem i ett cirkumpolärt perspektiv.

De arktiska fåglarnas artdiversitet och förekomst studerades genom systematiska fältobservationer från Oden längs hela expeditionsrutten. Två radarstationer för målföljning installerades på Oden och användes för att följa flyttande fåglar och mäta flyghöjd, hastighet och riktning. Varje individ eller flock följdes oftast under 1–5 min på 3–15 km avstånd från fartyget. Heliumfyllda ballonger användes för mätning av vindens riktning och hastighet på olika höjder.

Antalet fågelarter som observerats från Oden längs olika delar av expeditionen mellan Sverige och Svalbard.

Antalet fågelarter som observerats från Oden längs olika delar av expeditionen mellan Sverige och Svalbard.

Antalet fågelarter längs expeditionsrutten och vid fältlokaler på tundran visas i figur 1. Artrikedomen var särskilt stor vid Berings sund, i bjärt kontrast till det extremt fattiga fågellivet i de centrala packisfyllda delarna av Arktiska oceanen. Som exempel på förekomsten av en enskild art visas i den vänstra delen av figur 2 observationerna av den brednäbbade simsnäppan. Många av simsnäpporna flyttar via Berings sund-området till vinterkvarter i södra Stilla havet, medan östligare bestånd flyttar från arktiska Kanada till Atlanten. Fördelningen av flyttfåglarnas flygriktningar enligt radarföljningar inom olika delar av Beringia-området visas i figur 2 till höger. Bilden visar fågelflyttning på bred front i östliga riktningar från Sibirien mot Alaska (främst vadarfåglar med medelhöjder 1 300–1 800 meter över havet, upp till 4 600 m för enstaka flockar) men även västriktad flyttning från Alaska mot Sibirien (till viss del tättingar med medelhöjd omkring 900 meter över havet). Dessa resultat ger ett mycket värdefullt underlag för att närmare analysera fåglarnas kursförändringar, vindberoende och orienteringsmekanismer. Dessutom hoppas vi bidra till förståelsen av hur de storskaliga och korsande fågelflyttningssystemen i Beringia-regionen, som vi på detta sätt upptäckt och kartlagt, har utvecklats.

Vänster: Platser och antal gråa simsnäppor, Phalaropus fulicarius, inspelat från Oden under hela expeditionen. Höger: Med shjälp av spår radar på Oden så har platser och flygriktningar från flyttfåglar registrerats. De gråa prickarna på kartan visar platser där det fanns spår från flyttfåglarna och cirkeldiagrammet visar flygriktningarna i olika refioner. Denna preliminära översikt är baserad på 569 radarspår från flyttfåglar (mestadels flockar men även enstaka fåglar).

Vänster: Platser och antal gråa simsnäppor, Phalaropus fulicarius, inspelat från Oden under hela expeditionen.
Höger: Med shjälp av spår radar på Oden så har platser och flygriktningar från flyttfåglar registrerats. De gråa prickarna på kartan visar platser där det fanns spår från flyttfåglarna och cirkeldiagrammet visar flygriktningarna i olika refioner. Denna preliminära översikt är baserad på 569 radarspår från flyttfåglar (mestadels flockar men även enstaka fåglar).

Se forskarrapport Bird migration and species diversity under polar conditions: the Siberian – American migration systems