Havsbottnens utseende och uppbyggnad kan avslöja mycket om jordens historia. Det är kontinentalplattornas rörelse som format polarområdena så som vi känner dem idag. Precis som på land, så har kontinentaldriften skapat både bergskedjor och djuphavsgravar på havsbotten.

Havsbotten i sig går att dela in i flera områden varav kontinentalsockeln är den del av havsbotten som utgörs av kontinentalplattan, det vill säga den del av kontinenten som är dränkt av havet.  Enligt FN:s havsrättskonvention (United Nations Conference on the Law of the Sea, UNCLOS), har kustländerna rätt att sträcka ut en ekonomisk zon utanför sina territorialområden. Inom den ekonomiska zonen har landet rätt till havets resurser, till exempel fisket.  Rätten till resurser på och under havsbotten kan sträckas längre än den ekonomiska zonen om nationen kan visa att landets kontinentalsockel sträcker sig längre ut än den ekonomiska zonen, det vill säga längre ut än 200 sjömil från kusten.

Svensk-kanadensiskt samarbete

Arktiska oceanen är ett av de minst kartlagda havsområdena i världen. Till stor del beror det på att det på att det är svåra områden att arbeta i och att utrustningen som krävs för att kunna samla in högupplöst data i istäckta områden är mycket dyr. Under expeditionen Arctic Ocean 2016 genomfördes forskningen genom ett svensk-kanadensiskt samarbete. Det kanadensiska forskningsprogrammet fokuserade på att samla in data om den kanadensiska kontinentalsockelns utsträckning i Amundsenbassängen och områdena kring undervattensbergskedjorna Lomonosovryggen och Alfaryggen. Insamlade data kommer att ligga till grund för Kanadas anspråk på områden som är en förlängning av landets kontinentalsockel enligt FN:s havsrättskonvention artikel 76.

Genom att använda sig av två isbrytare, den svenska isbrytaren Oden och den kanadensiska isbrytaren Louis S. St-Laurent, kunde den ena fokusera på att bryta is medan den andra kunde samla in data. Detta visade sig vara ett framgångsrikt koncept och resulterade i väldigt bra och högkvalitativ data.

28 864 km² havsbotten kartlagdes och sedimentkärnor hämtades från 855–4 367 m djup

Totalt kartlagdes totalt 28 864 km² av havsbotten med hjälp av flerstråligt ekolod, det är en yta lika stor som hela Albanien. Flerstråligt ekolod är ett mätinstrument som skickar ut hundratals smala ljudstrålar som var och en mäter avståndet till botten och på så vis skapar en tredimensionell bild av havsbotten. Denna mätteknik kompletterades med bland annat sedimentekolod som skickar ljudsignalerna genom havsbotten och ger information om vad som finns upp till 100 meter ner under havsbottens yta.  Vattenkolumnen kartlagdes med hjälp av ett ekolod specialiserat på fisk och 13 sedimentkärnor hämtades från havsbotten på 855–4 367 meters djup. Med hjälp av sedimentkärnorna och stenar som hämtades med hjälp av så kallad dredging, kommer forskarna att få ledtrådar om Arktiska oceanens geologiska och oceanografiska utveckling.

Tar reda på hur isen över Arktiska oceanen förändrats genom historien

Samma data som används för att kartlägga och studera kontinentalsockeln, går också att använda för att ta reda på hur Arktis förändrats under tidigare istider och värmeperioder. Spår och landformer på Arktiska oceanens botten bildade av enorma marina isar visar hur inlandsisarna under istidsmaxima fortsatt ut i havet för att sedan dra sig tillbaka. Bottensediment, sten och fossil berättar om historiens forna klimat och havsmiljöer.

Genom att förstå vilka parametrar som styr isarnas tillbakadragande, kan forskarna göra bättre prognoser för vad som kommer att ske i framtiden.