Nya upptäckter inom arktisk geologi tyder på att den Kaledoniska bergskedjan sträckte sig ännu längre norrut innan kontinenterna gled isär och Atlanten och Arktiska oceanen öppnade sig. Vart den nordliga delen av bergskedjan sedan har förskjutits är fortfarande oklart. Den mest sannolika teorin tyder dock på att den nordliga delen av bergskedjan trängts undan till någonstans i de centrala delarna av Brooks Range i Alaska – en karg och avlägsen plats som på grund av strikta flygförbud inte kunnat besökas eller studeras av någon geolog på 25 år.

Som en del av ett större samarbetsprojekt tilläts vi under sommarens expedition resa in i området för att samla geologiska prover. För att testa teorin ville vi se om vulkaniska bergarter i Brooks Range eventuellt kan höra ihop med den Kaledoniska bergskedjan. Därför var målet med expeditionen att omvärdera ålder, kemi och tektonisk betydelse på en uppsättning vulkaniska bergarter.

Expeditionen har visat sig framgångsrik, men genomfördes inte helt utan bakslag; sjukdom och otur med vädret försvårade arbetet. Vid expeditionens slut återvände vi hem med ca 200 kg viktiga bergprover som nu kommer att användas för att testa våra inledande hypoteser, det vill säga se om Mount Doonerak och centrala Alaska går att koppla till den Kaledoniska klippbildningen i nordvästra Europa. Men som så ofta när man arbetar inom ett forskningsområde kunde vi bara undersöka och beskriva en liten del av regionen och därför förblir många viktiga frågor obesvarade och andra frågor uppstår, vilka kräver ytterligare fältarbete för att få svar på.