Vi har undersökt hälsoläget för tre endemiska sälarter: ross-, weddell- och krabbätarsälar. Främst sökte vi efter antikroppar till valpsjukevirus hos sälarna. Valpsjukan fördes oavsiktligt till Antarktis av slädhundar på 1950-talet och under SWEDARP-expeditionen 1988/89 upptäckte man att den fortfarande fanns kvar hos sälpopulationen. Inledningsvis hade sjukdomen hög dödlighet, men idag är riskerna inte högre än för influensa. Varför har den höga dödligheten försvunnit? Hur har de kodande generna i sälarnas immunsystem förändrats? För att få svar på de frågorna ska vi jämföra genomen hos sälar som överlevt respektive dött av sjukdomen. Vi ska också undersöka många andra aspekter av sälarnas hälsa, bl.a. tungmetaller, andra föroreningar (t.ex. POP) och parasitbelastning.

Ekosystemet i Antarktis har inte påverkats nämnvärt av mänskliga aktiviteter och kan användas som ett referenssystem för Nordsjön. En annan variant av valpsjukeviruset, PDV-viruset (Phocine Distemper Virus), har orsakat massdöd bland sälarna längs de svenska kusterna. Genom att undersöka två parallella ekosystem kan vi öka våra kunskaper om hur virusen cirkulerar i naturliga populationer och utveckla modeller som förutser sjukdomsutbrotten på ett effektivare sätt.

Vi tog prover på sälar i Amundsen- och Rosshaven längs Odens rutt i Antarktis under 2009/10 och 2010/11. Vi var intresserade av att samla in prover längs hela rutten för att detektera regionala skillnader för antikropparna och populationens genetiska sammansättning. Vi samlade in provuppsättningar med blod och biopsier och registrerade också sälarnas migrationsvägar med hjälp av satellitmärkning.

Vi samlade in kompletta prover från 70 sälar och DNA-prover från 114 sälar under expeditionen 2010/11, dubbelt så många som under den tidigare expeditionen. Vi hade stor nytta av helikoptern som fanns ombord och dess mycket engagerade pilot, Sven Stenvall.

Preliminära laboratorieanalyser visar att vi framgångrikt kan detektera DNA i prover från mumifierade sälar i Dry Valleys nära McMurdo. Analyser av tungmetaller i sälarnas päls visar att koncentrationerna är artspecifika beroende på den trofiska nivå de får sin näring ifrån. Ett annat preliminärt resultat är rossälarnas ovanliga migration som registrerats genom satellitmärkning. Sälarna simmade 5 000 km norrut, rakt ut i öppet hav, och blev kvar i flera veckor innan de återvände till ett område nära kontinenten, där vi försåg dem med utrustning. Det visar att rossälar kan vara trogna vissa platser i betydligt högre grad än man tidigare trott och det kan också innebära att populationsstorleken är starkt underskattad.