Natt och fullmåne över Aboa. Foto: Carl Lundberg

Vi pratade om det vid middagsbordet igår, vilka tekniska landvinningar är det som gör det möjligt för oss att fara kors och tvärs på jordens mest ogästvänliga och isolerade kontinent? Visst, det har gjorts polarexpeditioner i över hundra år men man behöver inte bläddra långt bakåt i litteraturen för att ana att det gjordes under helt andra risker och uppoffringar än idag. Någonstans där bilderna övergår från färg till svartvitt så ser tillvaron ut att bli rätt sträv och nog måste mannarna ha känt både oro, rädsla och ångest de sakliga beskrivningarna till trots. Det finns mer än en historia om expeditioner som blev kvar inte bara en utan två vintrar länge än planerat. Nu har solen börjat gå ner hos oss och vi har sett en fullmåne. Så fort den varma gula tonen ersätts av det gråa skymningsljuset så dyker temperaturen och tanken på att bli kvar av misstag ger kalla kårar.

Men låt oss återvända till middagsbordet och tillvaron i färg för tack och lov är vi långt från den ensidiga kosten av pemmikan, fullständig isolering och aningslös färd över glaciärsprickor i kartlöst land. Till diskussionen serverade förresten Karin de sista potatisarna i form av gratäng. Till det entrecote och sallad på vitkål och egen skörd av groddar.

Vattensmältning och matlagning är så klart bland det omedelbart mest livsavgöranden i Antarktis. I polarforskningens barndom eldade man olja eller späck med dålig effekt men med kraftfullt sotande låga. Uppfinningen av stormkök med förvärmning utgör därför en absolut milstolpe. De nya köken bygger på att man förvärmer flytande bränslen som fotogen eller bensin och därefter under tryck från en handpump sprutar det genom ett litet munstycke så att det i gasform brinner med en klar blå låga.

Diverse kök under tävlingen “Gissa vilket som kokar en liter vatten snabbast”. Karin var domare och Neil vann. Kombinationen av två olika kök var snabbast. Foto: Carl Lundberg

Kläder av dun och syntetfiber var ett annat förslag vid bordet. Anoraker av bomull och isolering av päls är säkert lika bra som dagens plagg på många sätt och vis men det känns onekligen som en landvinning att kunna sova gott i snön i en dunsovsäck på under två kilo.

Givet att man inte frös eller svalt ihjäl så kom transport att bli en nyckelfråga. I den civiliserade världen stod järnvägen för transportrevolutionen. Såklart var tåg ingen lösning på polarisarna. Istället provade man med ponnys och hundar som dragdjur. Precis som naturbefolkningen redan visat så var hundar rätt val och under femtiotalet samexisterade faktiskt hundspann och bandvagnar. Så småningom kom teknikutveckling både för markfordon och flyg att generera fungerande koncept för polarklimat. Det skall dock sägas att det krävs arbete långt utöver normalt för att hålla en fordonspark igång i kylan. Helikopter är oftast ett kustnära transportslag med isgående fartyg som utgångspunkt. För längre flygning med stora plan krävs en iordningställd landningsbana på is. För landning på snö krävs flygplan med skidor och just nu finns det bara ett fåtal modeller.

Ett flygplan med skidor kommer in för landning, berget i bakgrunden heter Plogen. Foto: Carl Lundberg

Kortvågsradio och satellitkommunikation kommer upp som förslag och får bifall middagsbordet runt. Kan man kommunicera så öppnas så många möjligheter. Man kan koordinera och samarbeta, man kan rapportera väder och isförhållanden, och kanske finns till och med chans att bli räddad. Vikten av att kunna kontakta de där hemma skall nog inte heller underskattas, speciellt för de som stannar kvar över en vinter eller fler.

Den sista området vi berör innan idéerna sinar rör navigation. I början fick man göra så gott det gick med kompass, sextant, mäthjul och ett vitt kartark. Allt eftersom så växte kartor fram, först med teodolit och senare med hjälp av flygfoton. Fast på en kontinent som till 98 procent består av is var navigation ofta mer lik den över havet. Precis som för flyg och sjöfart så kom GPS att bli ett absolut genombrott för navigation över istäckta områden. Satellitpositionering kom att öppna för en lång rad nya möjligheter. Det blev möjligt att med precision hitta tillbaka till samma plats eller körstråk även där landmärken saknas. GPS gjorde även att  förmågan att navigera, vilket tidigare varit en krävande specialkompetens, nu kunde lösas av var och en.

Ola E under skoterturer från Kibergdalen till Wasa med Calle. 26 mil vara av 8 i dålig sikt, något som varit svårt utan GPS. Foto: Carl Lundberg

Besticken skrapar i porslinet och vi avrundar diskussionen med att prata om de satellitbilder som vi har tillgång till genom ett vetenskapligt anslag som Nat och John fått i USA. Varken satellitbilder eller föregångaren flygfoto är en nyhet, det har funnits även över Antarktis sen länge. Skillnaden ligger i upplösningen. Från att tidigare ha haft en upplösning på 30-15 meter har vi nu för första gången en upplösning på ner till en halv meter. När det gäller att hitta en framkomlig väg genom sprickområden är den skillnaden av karaktären allt eller inget. Visst kunde tidigare bilder ge värdefulla indikationer på större sprickområden, sådana som även vore synliga för blotta ögat på någon kilometers avstånd. Men när det som för oss varit tal om att hitta säkra vägar inne i de komplexa isförhållanden som råder vid de bergstoppar som vi velat provta så har den bättre upplösningen varit som gå från ledsyn och käpp till att ta sig fram med två friska ögon.

När tallrikarna dukas ut spekulerar vi att förutom kök, sovsäck, satellittelefon, GPS och en kontakt för flygräddning kommer det nog i framtiden även att ställas krav på högupplösta satellitbilder i samband med nyetablering av vägar i istäckta områden. Till efterrätt serverar Karin en annan nödvändighet, chokladfondant med vispgrädde.

Förra generationens satellitbild med en upplösning på 30 meter. Foto: Carl Lundberg

Samma område som i förra bilden i den senaste generationen av satellitbild med en upplösning på 0,5 meter. Den blåa linjen är en tidigare rutt upp för Kibergdalen. Efter en granskning i de nya bilderna valde vi att etablera en ny led. Sprickorna som leden korsar är upp till 50 meter breda. Carl Lundberg

Karins chokladfondant, helt outstanding! Foto: Carl Lundberg