Under söndagen packade vi klart enligt plan. Vädret var fint, men på berget syns nästan inga ispetreller längre. De har väl också fullt upp. Däremot finns det en cyanobakterie (Nostoc commune) att studera i små vattenpölar. Den ser ut som grön tång och är den största växt vi sett här nere.

På måndag morgon var det bara 200 meters sikt, vilket inte alls var bra med tanke på vår planerade avfärd efter lunch. Vi städade och packade ut ändå och vid tiotiden var det klarblå himmel och nästan vindstilla. Efter en sista lunch hos finländarna gav de som ville promenera ner till landningsplatsen sig av. Planet kom lite tidigare och landningen gick perfekt. Vi lastade vår utrustning och finländarna åkte upp till sin station för att lämna skotrar och slädar för att sedan gå tillbaka. Nu hade det börjat mulna igen och både vi som väntade och besättningen tyckte att väntan kändes lång.

Flighten på två timmar gick fint. Första tredjedelen var det moln, men sen kunde de som inte sov skrapa isen av de små fönstren och kika ner på spetsiga berg och gigantiska sprickområden.

På Troll Airfield möttes vi av glada guttar klädda i norska färger. Vi inkvarterades i stora tältsalar precis vid landningsbanan. Det fanns även ett matsalstält med öl och vin och värme till alla tälten så vi slapp frysa. Tvärt om faktiskt, för när vi gick och la oss blåste det och var lite kyligt, så alla drog upp dragkedjan på sovsäcken. Men under natten la sig vinden och temperaturen i tälten steg till panikartad nivå, i alla fall om man låg i sovsäck.

Enligt plan så ingick inget besök på själva Troll-stationen för flygresenärer, men Pär lyckades förhandla sig till skjuts med Bandvagn 206 till stationen med förevändning att vi ville titta till svensk mätutrustning som ställdes upp tidigare under säsongen. Väl på stationen gav två av killarna som skall övervintra oss en rundvandring på stationen, generatorcontainern, vattensmältanläggningen och i verkstaden, vilket vi uppskattade mycket. Av finländarna hade vi fått höra att det inte alls var någon vidare trevlig station, men det måste ha skett omfattande upprustning för vi gillade det vi såg. Troll ligger vid foten av ett stort bergsmassiv och utanför personalingången fanns mountainbikes och de hade även ett fint gym med träningscyklar uppkopplade mot internet, så att man kan tävla mot vänner där hemma.

Göran studerade några lavar i förbifarten och den svenska utrustningen såg ut att ha det bra. Ur ett rör som kom ut från den norska stationen droppade det en klar vätska som letade sig ner mot den svenska mätutrustningen. Vi misstänkte att det var avloppsvatten för marken var alldeles grön av en Prasiola crispa (en grönalg). Grön färg är vi annars inte bortskämda med. Sen började vi gå tillbaka mot startbanan och vårt tältläger, en 3–4 kilometer. Av antalet containrar att döma är Troll en station på tillväxt. Vi såg även en stor galonpåse att dra bränsle i som norrmännen testat och tyckte fungerade fint. På så sätt slipper man mycket av vikten som det tillför att lasta i stålbehållare och på slädar.

På tisdag har vi inget annat att göra än att vänta på att alla som skall med flighten skall anlända. Det är tydligen sämre väder på Sanae, den sydafrikanska stationen, men de ramlar in efter hand med helikopter. Vi kan inte åka förrän alla har kommit för nästa flight går först om tio dagar och den är också full. Man kan se på kläderna var folk kommer ifrån. Tyskarna med sina stora röda overaller, sydafrikanerna med sina roliga orangea jätteskor, amerikanerna har beigea Carhartt-kläder och norrmännen som sagt i sina färger. Vi svenskar går för att vara poliser i våra marinblåa kläder. Många av tyskarna från Neumayer har bagage i vanliga resväskor vilket ser konstigt ut på isen. De med lite krokigare resväg, som vi, har duffelbags i galon och aluminiumboxar.

Det stora ryska Iljusin-planet står majestätiskt på plats och vi som väntar driver runt på isen som pingviner. På tal om pingviner så har norrmännen ställt upp några naturtrogna pingvinstatyer längs vägen mellan landningsbanan för att driva med alla besökare som häpet sliter upp sina kameror. Det är över tjugo mil till kusten. En riktig Norgehistoria.