Vi befinner nu vid det nya lägret och sedan vi kom har vädret varit mer eller mindre dåligt. Vi drar paralleller till polarhjältarna när vi sitter i våra dragiga tält och fryser så att tänderna skallrar – vi är hjältar, hjältar på vetenskapligt uppdrag. Trotsande kyla, blåst och regn drar vi på oss kängorna och ger oss av ut. Vi studerar klippor och hittar skimrande ammonitfossil och stenprover som ska användas för säkerställande av teorier. Vi samlar data!

Jobbar långsamt framåt längs klipporna med vinden slitande och regnet piskande. Vi kan inte prata, om vi inte står riktigt nära, då vinden sliter tag om och kväver alla ljud, förutom vädrets. Och om något ord ändå klarar resan så stänger lager av kläder det ute och det går förlorat. Arbetet ger tillvaron mening och gör så att dagarna går. Hit kommer inga människor, inte till denna ogästvänliga plats. Helst inte helikopterpiloter heller… När de flög ut oss, tittade de på oss med bister blick och sa: ”here often bad weather”. De hade rätt!

I går, i tisdags, kom vi hem vi tvåtiden – genomblöta, kalla och trötta. Vi åt en hastig lunch och retirerade till våra tält. Jag försökte få upp värmen i bortdomnade kroppsdelar, men utan att riktigt lyckas. När jag ligger där och gnuggar fötterna för att försöka tina dem igen, jag har fått på mig någorlunda torra kläder och i tältet är det stor röra med våta och smutsiga saker, då ropar Vicky utifrån. Och på röstläget hör jag att det här är inte bra. Medan jag drar på mig mina torra byxor försöker jag intala mig att hon ropar för att hon har bakat scones som nu är varma och redo att ätas. Jag stoppar ner fötterna i gympaskorna, skyndar mig ut ur tältet samtidigt som jag krånglar på mig den våta jackan. Kökstältet har slitit sig! Vi kämpar med den flaxande tältduken och vinden i regnet. När allt sitter ankrat igen, och är försäkrat med extra stena, är jag helt genomsur igen. De enda torra kläderna som jag hade är nu plaskvåta.

Försöker tänka på något positivt, men misslyckas och en lång ful harang slipper ut i stället. Jag sitter i förtältet, allt är blött. Jag krånglar av mig jackan och ska ta mig de våta byxorna – då går de sönder! Blixtlåset har gett upp och jag får inte av mig dem. Allt jag vill är att ligga i sovsäcken med snörena åtdragna över huvudet och låtsas att inget av detta händer. Men jag får inte av mig de satans våta byxorna… Jag är tvungen att lägga mig på rygg – INNE i tältet. Och när jag till slut lyckas dra dem över höfterna så är även sovsäcken och allt annat inne i tältet blött och smutsigt. Jag knölar ihop byxorna till en boll och slänger ut dem i röran i förtältet.

När det är tid för middag har jag fortfarande inte fått upp värmen. Vi sitter där och försöker muntra upp oss med att hitta på ramsor om hur dum hela vår situation är. Floden fortsätter att stiga utanför och det var tur att vi han rädda kylen – igen. Vattnet bara stiger och stiger och vi beslutar att kolla en gång i timmen och då ta beslut om hur vi ska göra. Jag kryper återigen in i min fuktiga sovsäck. Vid midnatt är det dags, floden hotar att sluka kökstältet. På mindre än en timme lyckas vi flytta kökstältet, all mat och all annan utrustning upp på en högre platå en bit bort ifrån vattnet. Nästa beslut att ta är om även våra små tält ska evakueras. Jag gör mig redo att flytta i en hast om det skulle behövas och stuvar ner allt i väskan – precis så vått, lerigt och rörigt som det är.

Uppståndelsen har fått mig varm och jag kan transformeras till en grön sovsäckslarv igen – alldeles varm. Titt som tätt vaknar jag och tittar ut för att se om vattnet tänker ta mig. Vid femtiden kan jag konstatera att vattnet sjunker sakta igen och jag somnar och sover helt drömlöst till kl. 10.30. Vädret är något bättre och vi konstaterar att vi har placerat köket mitt i en mosse. Det blir till att flytta igen! Idag stannar vi hemma och säkrar kökstältet, torkar kläder och bygger små murar runt tälten för att hindra vinden att blåsa in under och kanske därmed göra det lite varmare. Vi misstänker att de varma dagarna är över och att vintern är här. Vi hoppas innerligt att vi inte får flera dagar som tisdagen.

Emelie Axelsson, Institutionen för geologiska vetenskaper, Stockholms universitet