I dag är det två veckor sedan vi lämnade Kirkenes i Nordnorge med forskningsfartyget Jacob Smirnitskyi för en sex veckor lång expedition till Östsibiriska havet. Redan första dagen mötte vi hårt väder på Barents hav och det tog ett tag innan vi kom i ordning. Den planerade rutten var att gå norr om Novaja Zemlja, men av flera anledningar bland annat dåligt väder, ändrades planerna så att vi kom att gå söder om den ön. Detta innebar att vi också fick möjlighet att ta prover av vatten och sediment i Ob och Jenisejs flodmynningar, vilket blev en extra bonus trots att det kostar oss värdefull expeditionstid.

Israpporterna som kom in när vi närmade oss Vilkitskysundet, norr om den nordligaste punkten på den eurasiska kontinenten, visade på lite is. Vi passerade ett isfritt Vilkitskysund den 21 augusti och det är mycket ovanligt. Vanligtvis behövs assistans av atomisbrytare för att ta sig igenom, men vi mötte atomisbrytaren Yamal på väg hemmahamnen i Murmansk eftersom isläget var så pass bra. I norra Laptevhavet mötte vi ett stort drivisbälte som det tog ca ett dygn att passera igenom. Det var tidvis en del stora vallar i isen och Jacob Smirnitskyi är ingen isbrytare så kapten var lite nervös.

Väl inne i Laptevhavet började vårt första större projekt att göra en provtagningstransekt in mot den stora Lenaflodens delta. Under fyra dygn arbetade vi nästan kontinuerligt eftersom det var så pass korta distanser mellan provtagningspunkterna. Direkt efter vattenprovtagningen filtreras vattnet ombord för att separerar partiklar och lösta ämnen. Sedimenten togs om hand och delades upp märktes och in i frysen. Ju närmare vi kom floden desto mer partiklar i vattnet och vid stationerna närmast deltat var partikelhalten enorm.

Ett delprojekt under ISSS-08 är expeditionsledaren Igor Semiletovs kartläggning av metanutsläpp från det sibiriska grundhavet. Halten metan i luften mäts kontinuerligt och vid varje station tas prover av bottenvatten och sediment för metanmätningar. Längs kusten finns det ett antal områden där metanflödet är extra högt och där gör vi detaljerade geofysiska undersökningar samt tar prover för mätning av heliumisotoper vilket kan användas att identifiera eventuella värmekällor från djupare lager.

Rutinerna ombord flyter på och trots att det är en del skillnader mellan hur ryssar och svenskar arbetar ombord så går det förvånansvärt bra att samarbeta. Ett problem är att det bara är två ryssar som kan engelska, så de får ofta rycka in som tolkar. Men ju längre expeditionen pågår så börjar alla veta vad som ska göras och vi klarar oss bra med teckenspråk och gester.

Vi går nu in i Dmitri Laptevsundet som ligger mellan fastlandet och Nysibiriska öarna. Kusten består på båda stora klinter av permafrost som innehåller mycket organiskt material (torv) och erosionen gör att ungefär 3–5 meter försvinner varje år. Vi går så nära kusten som möjligt för att kunna ta prover av vattnet och karakterisera material. Genom att undersöka detta får vi en uppfattning om hur mycket kol som kommer ut i havet genom erosionen.

I morgon, lördag, är det på dagen 130 år sedan Nordenskiöld med Vega kom till Dmitri Laptevsundet, vilket vi ska försöka fira på ett lämpligt sätt.

Per Andersson, Laboratoriet för Isotopgeologi, Naturhistoriska riksmuseet