Planeringen av en polarexpedition är lite som att lägga ett pussel med oändligt många bitar. En del bitar är stora och påtagligt dominanta, men ofta hänger en lyckad expedition på att man även lyckas få med de små bitarna in i helheten. En marin forskningsexpedition med två isbrytare i otillgängliga områden runt Nordpolen kräver att många bidrar till det gedigna förberedelsearbetet.

Det krävs även en stor portion av flexibilitet och lösningsorientering bland samtliga ombord. Och detta är en av de främsta tillgångarna som vår svenska isbrytare Oden har att erbjuda som forskningsplattform. En kunnig, erfaren besättning som har kapacitet att vara redo för olika forskningsuppdrag dygnet runt gör att infrastrukturen Oden hamnar högt på topplistan över forskningsanpassade isbrytare.

Seismikutrustningen läggs i

Seismikutrustningen läggs i. Foto: Åsa Lindgren

Under 25 dygn färdades vi tillsammans med den kanadensiska isbrytaren Louis S. St-Laurent, men för snart en vecka sedan skildes vi åt efter att först ha lagt oss långsides i isen och haft ett par timmar tillsammans då vi fritt kunde vandra mellan fartygen. Koordineringen mellan två fartyg kräver noggrannhet, i synnerhet när det handlar om att Oden huvuddelen av tiden skulle bryta is åt Louis S. St-Laurent i så raka linjer som möjligt. För att kunna utföra kartläggning av havsbotten och sedimenten under havsbottnen med hjälp av seismikutrustning, lägger man ner långa kablar i vattnet från akterdäck. På dessa kablar sitter streamers och utrustning som skickar ut ljud under vattenytan. Med hjälp av avancerad sonarutrustning kan man sedan från båda fartygen avlyssna och följa hur seismikvågorna studsar mot havsbottnen och även ner i sedimenten.

Bildskärmar visar seismikdata

På skärmarna visas seismikdata. Foto: Åsa Lindgren

Man flyger även ut med helikoptern och sätter ut sonobojar samt isstationer med akustisk utrustning. På så sätt kan forskarna skapa en bild av hur havsbottnen ser ut och vilken sammansättning den har. För att få allt att fungera och hålla kablarna på en bra nivå i vattenytan måste isbrytaren kunna färdas i en jämn hastighet utan att behöva väja. Behöver man svänga eller göra en plötslig manöver, finns risken att man förstör utrustningen. När man har tillgång till två isbrytare lägger man den starkare isbrytaren framför och sedan följer det andra fartyget med seismikutrustningen efter. Detta kräver en tight radiokommunikation mellan bryggorna och vid flertalet tillfällen fick Oden vända tillbaka och bryta loss Louis S. St-Laurent ur isvallar som hann driva in bakom Oden.

Nu färdas Oden ensam tillbaka mot Nordpolen och vi har de senaste dagarna prioriterat isstationer, där forskarna samlar in vatten, snö och is för att titta på miljögifter och mikroplaster, sedimentforskning där borrkärnor från havsbotten tas upp och undersöks samt kartläggning av havsbottnen med hjälp av flerstråligt ekolod ombord på Oden.

Isstation

Isstation. Foto: Åsa Lindgren

Isstation

Isstation. Foto: Åsa Lindgren

Isstation

Isstation. Foto: Åsa Lindgren

När tillfälle finns skickar vi även ner CTD-rosetten i vattnet. Med hjälp av sensorer samlas data in om konduktivitet, djup och temperatur samt syrehalt genom hela vattenkolumnen. På CTD:n sitter även 24 flaskor som kan stängas på olika djup på vägen upp och man kan på så sätt få vattenprover från intressanta skiftningar och skikt i vattnet.

Ombord på Oden pågår även kontinuerliga luftmätningar med utrustning, som relativt självgående, samlar in data dygnet runt.

De närmaste dagarna ska vi även utföra seismikforskning utan assistans från något annat fartyg. Eftersom isförhållandena här i Amundsenbassängen är tuffa, kräver det att Oden först bryter en ränna och sedan vänder tillbaka och lägger i utrustningen. Så fort seismikutrustningen är i vattnet krävs det att man har observatörer som ständigt håller utkik från bryggan efter marina däggdjur. Ombord på Oden är det kanadensaren Dale Ruben och jag själv som utför denna syssla. När seismiken pågår delar vi in dygnet i sextimmarsskift och en av oss är alltid på bryggan och övervakar vår närmaste marina omgivning med hjälp av kikare. Skulle några marina däggdjur dyka upp meddelar vi omedelbart detta till seismik-containern och de upphör då med provtagningarna.