67º11’S, 17ºW
Utetemperatur: -7ºC och 8 m/s
Soluppgång 11:36, solnedgång 14:21
Vi jobbar oss nu vidare västerut och solen har kommit tillbaka. Med ljuset tar både biologiska och kemiska reaktioner fart. Vi kommer att kunna följa ljusets framfart under denna den andra halvan av expeditionen.
Vi har under den mörka delen av expeditionen kunnat konstatera att både den nybildade isen och den is som bildades i våras är produktiva vad gäller de ozonnedbrytande ämnen vi studerar. Den vedertagna teorin är att under den mörka delen av polaråret är isen så kall att den är ogenomsläpplig vad gäller gaser och saltvatten. Dessutom har de mikroskopiska algerna inte tillräckligt med ljus för att fotosyntetisera i någon högre utsträckning och produktionen av de ämnen vi studerar förväntades vara näst intill noll.
Vi försöker nu uppskatta flödet av dessa halogenerade gaser från is till atmosfär. Det borde vara stort då isen är mycket övermättad. I atmosfären behövs det ljus för att bryta ner de organiska halogeninnehållande föreningarna till brom- och jodoxid. Våra franska och tyska kollegor som mäter dessa oxider kan ännu inte mäta dessa i luften, men vi tror att när ljuset blir allt längre så kommer det att bli en ”explosion”, dvs. halterna av de aktiva substanserna i nerbrytningen av ozon kommer att bildas i stor mängd.
Vår långa isstation blev tyvärr inte så lång som vi tänkt oss. Isflaket som vi arbetade på visade sig inte vara stabilt. Den andra dagen, ungefär vid lunchtid, bildades flera sprickor på ca 2–10 m på bara några minuter. Alla var helt överens om att vi var tvungna att överge flaket och försöka igen lite längre västerut. I går blev det så småningom en 10-timmarsstation som avlöpte utan problem. Vi fick besök av ett antal adeliepingviner och de gör alla glada. Helt orädda springer de runt oss forskare och pickar lite på olika instrument. De var speciellt nyfikna på meteorologernas mätinstrument, nämligen ett miniflygplan och en kvadrokopter.
Adéliepingviner och Polarstern. Foto: Mario Hoppmann, Alfred-Wegener-Institut
Den antarktiska vintern är underskön på så många olika sätt. Isens olika former i kombination med det svaga orange-rosa ljuset trollbinder oss.
Andra dagar ser vi inte någonting alls på grund av snöyra eller snöstorm.
Igår kväll avslutade vi isstationen i ett stilla fallande diamantregn.
Snökristallerna glimmade vackert mot den svarta himlen.
Hälsningar från polarvintern
Katarina, Anna och Martin
Institutionen för kemi och molekylärbiologi, Göteborgs universitet