Flyget från McMurdo till Christchurch gick som planerat i går, så äventyret är mer eller mindre avslutat. Här är det sommar. Gröna träd, fåglar och insekter känns nästan overkliga efter en månad på världens kallaste, torraste och mest livlösa kontinent. Det känns som om det kommer att ta ett tag att vänja sig igen – fast snart nog går ju resan till kylan och snön i Sverige igen, så det ska nog ordna sig!
Flera gånger i de här rapporterna har det sagts att vi har undersökt och provtagit olika ”sektioner”. Alla de bergarter vi har studerat är sedimentära och bildades på botten av ett varmt och relativt grunt hav som täckte delar av Antarktis under kambrium. Bergarterna avsattes i lager ovanpå varandra och genom att ta fossilprover från olika lager kan man alltså undersöka hur livet i Antarktishavet förändrade sig under historien. Vi fann dock att lagren på de flesta håll hade ställts på ända när de pressats samman under bildandet av de Transantarktiska bergen, och ibland hade de tyvärr trasats sönder helt.
För att kunna jämföra resultaten måste vi veta hur tjocka lagren är, vad de består av (t.ex. sand, lera eller kalk) och vilka fossil eller andra egenskaper som man kan se i dem. En stor del av arbetet har alltså gått ut på att mäta upp lagren och beskriva dem.
Sedan samlade vi in prover från olika bergartslager med någorlunda jämna intervall, även om vi gjorde undantag när vi hittade ovanligt lovande lager, eller motsatt. Vi tog särskild hänsyn till lager med rikligt fossilinnehåll där det troligtvis även finns gott om mikrofossil.