The Golden Fleece under vårt försök att finna en väg genom packisen i Antarctic Sound, nittonde mars. Foto: Dag Avango

Under de tidiga morgontimmarna den nittonde mars lämnade vi den argentinska basen Esperanza och satte kurs mot Paulet Island och Snow Hill i sydost – platser där medlemmar av Otto Nordenskjöld-expeditionen övervintrade efter att deras skepp Antarctic hade krossats av packisen. Vårat försök att gå ner i Weddellhavet lyckades dock inte. Så snart vi rört oss ut från Hope Bay visade det sig att havet var fyllt av packis. Efter att ha spenderat tre timmar med att manövrera fram och tillbaka och i princip inte komma någonstans, beslöt vi att ge upp. Det är inte någon god idé att riskera att fastna i packisen i en liten segelskuta. I stället fortsatte vi västerut, före vår tidtabell, mot Sydshetlandsöarna och vårt huvudmål där – Deception Island.

Under vår färd över Bransfield Strait blev vädret successivt sämre och när vi slutligen nådde fram till Deception Island vid två på natten hade vi full storm – inklusive snöfall. En av de saker Deception Island är beryktat för är bristen på goda ankarplatser. Detta visade sig bli ett akut problem när medelvindstyrkan etablerade sig på 29 sekundmeter med vindbyar på 35 meter per sekund. Vår kapten hade ankrat The Golden Fleece på en undervattensplatå vid Telefon Bay, men det kraftiga vindtrycket mot båten resulterade i att ankaret släpade längs bottnen och ut på djupt vatten. Av denna anledning tvingades Jerome, Christophe och Cathy att kämpa hela dagen den tjugonde mars med att manövrera båten mot stormen. Emellanåt, till vår häpnad, körde de avsiktligt båten på grund för att kunna släpa ankaret tillbaka upp på platån. Därpå pressade stormen ut oss igen och hela processen fick upprepas – timme ut och timme in. Påföljande dag hade vinden slutligen mojnat och vi kunde äntligen inleda vårt dokumentationsarbete vid valfångststationen Hektor vid Whalers Bay.

Valfångsten på Sydshetland under 1900-talet har först och främst varit baserad på flytande kokerier. Valfångststationen Hektor på Deception Island är det enda undantaget, men precis som valfångststationen på Signy Island så var den en del av en produktionsprocess som delvis ägde rum ombord på flytande kokerier. Den första valfångstverksamheten på Deception Island var baserad på ett flytande kokeri och påbörjades år 1906 av den chilenska kaptenen Amandus Andresen (immigrant från Norge) och hans chilebaserade valfångstföretag. Över de följande åren anlände fler företag med flytande kokerier till Deception Island. De flytande kokerierna nyttjade endast valspäcket – resten av valkadavren dumpades i havet. Därför fylldes Whalers Bay succesivt av flytande valkadaver. År 1911, delvis i syfte att nyttja dessa kadaver, etablerade det norska företaget Hektor A/S en valfångststation vid Whalers Bay. Vid stationen producerade företaget olja från kött och ben, liksom guano. Produktionen vid station upphörde år 1931, delvis beroende på den dåvarande världsomspännande ekonomiska krisen.

Vid slutet av andra världskriget inleddes nästa fas av stationens historia, när den brittiska flottan anlade en bas här under Operation Tabarin. Ett antal nya byggnader uppfördes och stationen fick namet Base B. Senare överlämnade flottan Base B till Falkland Islands Dependencies Survey (FIDS). Under de följande årtiondena har britternas medtävlare rörande kontrollen över Antarktiska halvön – Chile och Argentina – också upprätthållit forskningsstationer på Deception Island. Efter två vulkanutbrott, år 1967 och år 1969, övergav britterna sin bas vid Whalers Bay och den chilenska stationen några kilometer därifrån brann ner till grunden. I dag är en del av lämningarna från valfångststationen och FIDS-basen vid Whalers Bay begravda av aska och lera från vulkanutbrotten på 60-talet. Det finns dock mycket kvar som vi nu är i full färd med att dokumentera.

Vi hoppas fortfarande på att få se de heta källor som Deception Island är känt för och vi hoppas att under morgondagen kunna få oss ett dopp innan vi måste resa vidare mot nästa mål.

Dag Avango, expeditionsledare, KTH/University of Groningen och Ulf Gustafsson, doktorand, University of Groningen