Ett turistfartyg på besök i Prince Olav Harbour. Turisterna får dock inte gå iland vid valfångststationen, mycket på grund av asbestet. Foto: Dag Avango

Det finns inga veckodagar när man gör fältarbete på Sydgeorgien. Jag var tvungen att konsultera almanackan för att få reda på att det är fredag morgon, när jag öppnade laptopen för att skriva denna blogg. Vattnet utanför Seals salongsfönster ser lugnt ut och himlen är täckt med ljust gråa moln. Det kan betyda att vi får ytterligare en effektiv arbetsdag här.

Vi har genomfört de flesta uppgifter vi hade att göra vid Prince Olav Harbour. Vi har dokumenterat varje byggnad och struktur i valfångststationen – uppmätta ritningar, fotografier och en mycket precis karta över anläggningen som vi gjort med vår totalstation. Vi har gjort en kraftfull insats under de senaste dagarna för att åstadkomma detta, genom att arbeta sent in på kvällarna. En heroisk episod kan nämnas speciellt: inmätningen av anläggningens kaj. Björn Basberg och Dag Avango krälade ut på den nästan totalt sönderfallna strukturen genom att följa huvudbjälkarna och lyckades därigenom placera prismat på dess ytterhörn. Doktorand Gustafssons fall i vattnet häromdagen upprepades därmed inte. Inga foton blev tagna för att ihågkomma detta dåd – scenen var alltför skrämmande.

Häromdagen kommenterade vi de miljöproblem som finns vid denna valfångststation. En av våra kvarvarande uppgifter här är relaterade till ett sådant problem: asbest. Valfångststationerna på Sydgeorgien använde stora mängder ånga för utvinnandet av valolja. Det fanns kokare i de flesta av produktionsbyggnaderna och mellan dem löpte det rörsystem som transporterade både ånga och varmvatten. Nästan alla dessa kokare och rör var isolerade med asbest. Därför finns det asbest nästan överallt i anläggningen. Vid Grytviken genomfördes en asbestsanering för några år sedan. När en sådan sanering blir aktuell att genomföra även här, kommer vår dokumentation att bli ett värdefullt underlag. Därför kommer vi att peka ut de platser i valfångststationen som innehåller mest asbest, i relation till vilka delar av stationen som är mest värdefulla ur ett bevarandeperspektiv. Förhoppningsvis är det möjligt att genomföra en sanering i framtiden, utan att förstöra stationens historiska värden.

Dag Avango, Teknik- och vetenskapshistoria, KTH