Expedition: Svalbard 2000

Expeditionen till Svalbard hade två huvudmål: på Vitön gjordes en noggrann kartering av S. A. Andrées sista lägerplats och flera kulturvetenskapliga projekt genomfördes på Nordaustlandet.

Forskningsprojekt

Arkeologisk undersökning på Andréenäset, Vitön

En noggrann kartering av Salomon August Andrées lägerplats på Vitön ska genomfördes i augusti 2000. Arkeologer från Umeå universitet och chefen på Andréemuseet i Gränna kartlade tältplatsen där kropparna efter Andrée och Knut Fraenkel hittades 1930. Gravplatsen för Nils Strindberg ligger i närheten och det finns en mängd små föremål spridda runt omkring. Denna dokumentation var den första detaljerade uppmätningen av lägret och gav ett underlag för den framtida vården av platsen.

I samband med karteringen gjordes även en markprospektering, vilket innebär en insamling av flera hundra små jordprover. Dessa prover analyserades av Miljöarkeologiska laboratoret vid Umeå universitet i syfte att bestämma utbredningen av den forna boplatsen och även dess användningstid. Det är oklart om männen avled en kort tid efter ankomsten till Vitön eller levde där en längre tid.

Ett annat syfte var att få fram basvärden från Vitöns unga jordmåner som motsvarar marken i Skandinavien för 15 000 år sedan. Med kunskap om dessa jordar som bildas vid foten av inlandsglaciärer, kan man bättre tolka prover från människans första invandring till Norden.

Arkeologiska metoder kan användas för att tolka och vårda platser från alla tider. I Arktis finns mängder av historiska lämningar som vittnar om vetenskapliga expeditioner och andra aktiviteter. Dessa behöver dokumenteras och vårdas för framtiden.

Forskningsledare: Noel Broadbent, Arkeologiska institutionen, Umeå universitet

Gruvbrytningens historia på Svalbard i svenskt och jämförande internationellt perspektiv

Historisk grundforskning i fält om tidig gruvdrift i polartrakterna avser att ge nya kunskaper som också har betydelse för stora övergripande frågor kring människors utnyttjande av icke förnyelsebara naturresurser i Arktis. Under den här fältundersökningen genomfördes inventering och detaljstudier av spår och materiella lämningar på Svalbard efter ett sedan länge nedlagt svenskt arktiskt gruvföretag AB Spetsbergens Svensk Gruvfält. Det är faktiskt det nordligaste svenska industriföretag som någonsin existerat, men det är i dag nästan helt bortglömt. Under sin verksamhetstid (1911–34) bedrev det kolbrytning på Spetsbergen, men gjorde också försök att finna brytvärdiga tillgångar av gips.

Forskningen syftade till att ge nya kunskaper om verksamhetens förhistoria, dess sammanhang med vetenskaplig polarforskning och politiska intressen samt naturligtvis dess, ekonomiska, sociala, tekniska och miljömässiga historia. SWEDARCTIC 1999 finansierade en första fältexkursion till gruvdistrikten vid Sveagruva, Longyeardalen och Pyramiden på Svalbard. Resultaten var lovande och låg till grund för de fortsatta och breddade studierna sommaren 2000.

Studien gjordes med fokus på industrihistoriska grundfakta, men också miljö- och vetenskapshistorisk frågeställningar bearbetades av forskarna i teamet. Det bestod av Urban Wråkberg, Marie Nisser och Dag Avango från Enheten för industriminnesforskning vid KTH, Monica Fjaestad, Riksantikvarieämbetet samt Kenneth Awebro och Ulf Gustafsson som båda är historiker från Luleå tekniska universitet.

Marinarkeologisk forskning om vrakved på Spetsbergen

Sjöfarten har länge haft en avgörande betydelse för människans överlevnad och utveckling. För människorna runt Arktis kustområden har sjöfarten många gånger varit ett villkor för att överhuvud taget kunna verka och bo i området. Sjöfarten har på många sätt varit navet kring vilket den mänskliga verksamheten i högarktis kretsat. Spåren av denna verksamhet är därför mycket viktiga för förståelsen av de människor som förr levde i området.

En central fyndkategori i detta marinarkeologiska delprojekt är den rika förekomsten av drivved som finns avsatt på många håll längs Svalbards stränder. Drivis och strömmar gör att deponerat timmer som återfinns där kan ha sitt ursprung från ett relativt stort område runt Ishavet. Ett torrt och kallt klimat gör Svalbard till ett enda stort naturligt kylskåp för bevarande av ilandflutet timmer. Drivveden frystorkar på naturlig väg och kan därför bevaras i gott skick under väldigt lång tid.

När det gäller områdets skeppsarkeologiska lämningar kan dessa delas in i fyra kategorier:

• Lämningar efter Svalbards lokala sjöfart
• Lämningar efter den sjöfart som bedrivits till och från Svalbard
• Lämningar efter den sjöfart som gått via eller förbi Spetsbergen, t.ex. till och från Arkhangelsk
• Lämningar efter den båtkultur som existerat i regionerna längs Ishavskusten såsom Nordnorge, Nordryssland och Norra Sibirien.

Dessa fyra kategorier har, var och en, intressanta frågor och problemställningar. Genom att ställa rätt frågor till öns skeppsarkeologiska lämningar är det möjligt att få en god bild av de människor och den kultur som en gång fanns längst kustområdet kring Ishavet. Målet för den marinarkeologiska delen av årets forskningsresa till Svalbard var att på land inventera 3–4 lokaler på nordöstra Nordaustlandet. Fältmomentet var en del i ett marinarkeologiskt forskningsprojekt som bedrevs av Per Lejoneke och Johan Rönnby vid Södertörns Högskola, och som fokuserade på tidig subarktisk sjöfart.

Väderkriget i Arktis 1940–45

Teknik-, vetenskaps- och idéhistorikerna Urban Wråkberg och Pär Eliasson bedrev tillsammans med den tyska vetenskapshistorikern Cornelia Lüdecke forskning kring den tyska väderlekstjänstens verksamhet på Svalbard under krigsåren 1940–45.

Under kriget ströps den internationella väderlekstjänsten annars öppna informationsutbyte. Väderdata från stationer i Arktis kom istället att spela en mycket stor militärstrategisk betydelse och hanterades med största sekretess. Både de allierade och den tyska marinen och flygvapnet satsade stora resurser på att utrusta och bemanna egna och sätta ur spel fiendens väderstationer.

Den sista tyska officer att kapitulera efter kriget var faktiskt Wilhelm Dege, meteorolog och föreståndare vid den avlägsna väderstationen Haudegen i Rijpfjorden på norra Nordostlandet på Spetsbergen. Han hade gärna kapitulerat tidigare men gavs möjligheten att göra det formellt först till den norska sälfångstkapten som till sist sändes upp för att hämta alla medarbetarna på den hemliga stationen i början av september 1945. I samband med de europeiska fredsslutet i maj 1945 började stationen omedelbart sända sina väderobservationer okrypterade till allas nytta.

Ruinen efter Wettertrupp Haudegens huvudstation mättes in för första gången och dokumenterades av forskningsgruppen från Svenskt program för kulturvetenskaplig polarforskning. Geologen Stefan Sandelin deltog här liksom i följande delprojekt i ett tvärvetenskapligt samarbete med historikerna som vetenskaplig konsult och i egenskap av expert på modern fältforskning i polartrakterna.

Fältproblem i den geografiska utforskningen av östra Svalbard 1860–1900

Detta vetenskapshistoriska delprojekt bedrevs under SWEDARCTIC 1997 och 1998 och fortsatte år 2000. Det sysslade bl.a. med empiriska studier av möjligheten att observera land över långa distanser i polartrakterna. Detta låter kanske okomplicerat, men var i själva verket ett centralt problem i utforskningen av Arktis under hela senare hälften av 1800-talet. Det är dessutom i sina principiella delar ett generellt vetenskapligt forskningsproblem av mycket grundläggande karaktär. Norska fångstmän och svenska, tyska och engelska polarforskare deltog i den geografiska forskningen i det europeiska Arktis, men gjorde under en lång följd av år ofta motstridiga observationer av land och ögrupper. Hela det centrala Arktis var då ännu kartografiskt och i alla andra vetenskapliga avseenden omtvistat till sin natur. Frans Josefs Land upptäcktes t.ex. så sent som år 1873 av en österrikisk-ungersk polarexpedition.

Den vetenskapshistoriska fältstudien inriktades på frågor om positionsbestämningar, avståndsbedömningar och möjligheterna att skilja avlägsna land från moln och isformationer samt hägringar. Dels användes metoder och hjälpmedel som fanns under 1800-talet, dels användes moderna metoder som GPS och efterföljande bildatabehandling för dokumentation och bearbetning av de nytagna fotografier som användes för jämförelser, m.m.

Wråkberg och Eliasson vidareförde också forskning kring den svenska polarforskningens historia på Spetsbergen från 1858 och framåt. I Extremhuken på Laponiahalvön gjordes en rekonstruktion av fältforskning från en svensk polarexpedition från 1898. Polhem i Mosselbukta med ruinen efter A.E. Nordenskiölds övervintringsstation 1872-73 besöktes också.

Italia-katastrofen

Expedition SWEDARCTIC 2000 färdades genom de trakter och via platser som var baser för de olika grupper av personer som var engagerade i räddningen av de överlevande från Umberto Nobiles luftburna polarexpedition år 1928 med Zeppelinaren Italia. Den kraschlandade på packisen norr om Nordostlandet. Den ende lovande svenske polarforskaren vid den tiden, meteorologen Finn Malmgren, hörde till de som omkom under Italia-expeditionen. Flera svenska flygare var involverade i det internationella räddningsarbete som katastrofen och dess nödanrop via radio gav upphov till. Expeditionens huvudgrupp räddades till sist av den sovjetiska statsisbrytaren Krassin. Detta var naturligtvis en stort prestigeförlust för Benito Mussolini och de samtida italienska fascisterna vars propaganda-apparat hade försökt göra en stor nationalistisk manifestation av denna på flera sätt intressanta polarexpedition.

Forskningsledare: Urban Wråkberg, Svenskt program för kulturvetenskaplig polarforskning, Centrum för vetenskapshistoria, Kungl. Vetenskapsakademien

Tidplan

Augusti–september 2000