Kvällsmat vid Svea innan nattjanstgöring. Foto: Karin Winarve

Innan de andra ens hunnit vakna rullade alla hustomtar (Pär, Stefan och Karin) ner för backen i de blå bilarna och vi gav oss av på denna körning till Svea. Detta blev den mest praktiska lösningen, eftersom fältgänget då kan fokusera på att planera inför nästa tur och passa på att ta igen sig lite.

När vi kommit ner på platt mark (is) kollade vi surrningen av lasten och justerade däcktrycken för att det skulle passa föret. Det gick hyggligt undan och efter ett par timmar passerade vi Fossilryggen. Där gör rutten en s-kurva för att komma runt några sprickområden som uppstått då isen möter berget. Strax efter vi kommit ovanför Fossilen började vi skymta en bergsvägg i fjärran. Annars sker inga större överraskningar på motorvägen in mot de stora bergen. Vi stannade till efter ytterligare ett par timmar för att äta lunch och gömde oss från vinden genom att ställa oss i lä bakom en av bilarna.

Kolla däcktryck och pysa ut lyft. Foto: Karin Winarve

Vi gnodde på och när vi kom lite närmare blev föret mjukare. Det gäller att känna efter för att se om det är läge att gasa eller köra långsammare när det börjar gå trögt. Och det gäller att inse att man ska stanna innan man kört fast. Så vi stannade, slog på kompressorn, la i de främre och bakre differentialspärrarna samt låste ihop fram- och bakaxel. Nu gäller det att ytterst försiktigt ge gas så att kuggarna får kugga i. Känna och se efter så att däcken inte slirar. Men däcken hacka och tuggar sig ner i den sockerliknande snön. Det är bara att gå ut och pysa luft ur däcken tills vi är nere på 2,5-3 psi, vilket motsvarar ungefär 0,2 bar. Då har vi fortfarande marginal att släppa ut mer luft om vi skulle behöva.

Med mindre luft i däcken flyter vi bättre på den förrädiska ytan och kan puttra på fram till Steinnabben, vilket målet för depån. Vid denna lilla nabbe av sten står sen tidigare en bränsledepå som placerats där i fall man skulle behöva tanka något fordon eller om något flyg skulle ankomma till Draklanda och behöva fylla på tankarna. Vi lossade vår last och ställde den jämte. Detta ställe är bara några kilometer från fältgängets nästa planerade rutt som kommer att gå mot Cottontoppen och Johnsonhogna, och är en känd vägpunkt.

Avlastning vid depån. Foto: Karin Winarve

En sisådär 12-mil kvar till Heimefrontfjella. Foto: Karin Winarve

Från Steinnabben tog vi oss vidare den lilla biten in till den svenska forskningsstationen Svea. Den ligger i Scharffenbergbotnen vid foten av Sivorgfjella. Detta bergsområde liksom Tottanfjella (där Cottontoppen och Johnsonhogna ingår), XU-fjella och Milorgfjella bildar massivet Heimefrontfjella som reser sig som en stadig vägg mot högplatåns ismantel här i nordvästra hörnet av Dronning Maud Land. Stora blå isfall vräker sig över kanten och det är en syn som är både imponerande, respektingivande och enastående vacker.

Svea installerades 1988 och är egentligen bara en liten barack, men har som utpost varit en bekväm bas för den forskning som bedrivits i området. Förutom att lämna depån till fältgänget har vi i uppdrag att titta till stationen. Eftersom klockan hunnit bli närmare nio på kvällen tog vi kvällsmat i de sista solstrålarna utanför stationen innan den försvann bakom de höga topparna. För att göra det enkelt blev det frystorkad köttgryta på termosvatten.

Stationen var i anständigt skick så vi gav oss direkt på arbetsuppgifterna. Tyskarna har betrott oss med att underhålla deras seismologiska mätinstrument som är installerat på stationen. Vi kunde konstatera att den inte loggade data som den skulle så efter något omstartsförsök bytte vi hela apparaturen inklusive GPS-mottagaren. Nu fick vi fina värden och tyskarna kan få tillbaka minneskorten med all data som kan tänkas finnas på.

Byte av seismologiskt mätinstrument. Foto: Karin Winarve

Instrumentet drivs med el från solpaneler, men för att säkerställa kontinuerlig strömförsörjning till de vetenskapliga experiment som pågår, och i brist på sol, ville vi se vad som gick att göra med den vindsnurra som gått i spinn och plockats bort för något år sen. Vi monterade en ny och drog en kabel, men då vissa grejer saknades avvaktade vi med att sätta dit vingarna och att koppla in den.

Nu när vi var i skugga och på grund av den något högre höjden blev det kallare och termometetern visade -18. Inte så mycket kan tyckas för en nordbo, men efter småpillandet med bara fingrar och med tanke på att vi var inne på vår 17:e arbetstimme, så var vi nöjda med vårt uppdrag och lämnade Svea. Vi laddade med Polly och Stefan minns att figurerna i Pollyreklamen hade päls på öronen. Det hade varit skönt nu i den isande vinden. Frusen Polly är en annan slags godis. Vi började köra hemåt, norrut, och så snart vi kom upp från Scharffenbergbotnen hade vi solen i ryggen igen.

Den vidunderliga utsikten man har över den annalkande bergskedjan på hitvägen byts på hemvägen ut enahanda vita vidder under många mil. Då den antarktiska hösten och vintern närmar sig står nu solen lägre. Den kastade långa skuggor av bilarna som vi jagade i full fart hemåt. Lätt lastade och med hårdare före nådde vi svindlande hastigheter uppåt 50-60 kilometer i timmen. Det kan tyckas enformigt att bara ha ett vitt ark att vila ögonen på, men det färgspel som spelades upp för oss var sagolikt. Från att horisonten näst intill glödde i orange övergick himlen i gult, grönt, ljust blått till slutligen det djupaste blå. Den låga solen gjorde också något helt annorlunda med snötäcket. Landskapet böljade i mjuka enorma dalar och åsar, vilket vi inte hade lagt märke till i det skarpa dagsljuset på vägen in. Sastrugin, de av vinden svarvade snödrivorna, bildade skulpturala mönster och ett lågt snödrev mjukade upp konturerna.

Full fart hemåt. Foto: Karin Winarve

När vi avverkat några mil såg vi mer och mer av det lägre Vestfjellamassivet i väster och rakt fram syntes Fossilryggen och senare även Plogen och Nordenskiöldbasen. Dessa formationer överraskade oss med dallrande hägringar av uppochnervända rörliga berg. Det är väl knappast någon värme som bildar dessa fenomen, är det iskristaller i luften som gör det?

Från passagerarsätet dras långa timmerstockar och volymen på stereon smygs upp. Men det är svårt att välja musik värdig denna magiska plats, det som kändes som den mest matchande melodin var Leonard Cohens låt Halleluja. Annars var det mest truckerrock som höll oss vakna under småtimmarna. Halv 6 på morgonen, fem och en halv timme efter vi lämnade Svea, rullade vi in på gårdsplanen och smög in i våra bon. En 21-timmars tur-och-retur Svea, inklusive arbete, kändes som något av ett rekord.