Den hårt stormdrabbade stranden, vindpiskade Nothofagusskogen och mäktiga berg vid lägret i Bahía Colnett. Foto: Karl Ljung.

Den hårt stormdrabbade stranden, vindpiskade Nothofagusskogen och mäktiga berg vid lägret i Bahía Colnett. Foto: Karl Ljung

En svensk-argentinsk expedition till Isla de los Estados (Staten Island) utanför Sydamerikas sydostspets – på Kap Horn-seglatsernas tid känd som skeppskyrkogård – genomfördes under november och december 2005. Syftet var geologiskt; att genom studier av glaciala avlagringar, sjösediment, torvlagerföljder och årsringsvariationer på träd rekonstruera glaciations-, vegetations- och klimathistorien på denna perifert belägna ö. Den ligger på nordsidan av det blåsiga Drakes sund, som skiljer Sydamerika från Antarktis. Det svenska arbetet härnere ingår i det så kallade ATLANTIS-projektet, som undersöker klimatutvecklingen och dess tidsmässiga synkronitet eller fasförskjutning från norr till söder i Atlanten. Tidigare har man arbetat inom projektet på öarna Grönland, Island, Färöarna, Azorerna, Grenada och Tristan da Cunha. Dessutom anknyter studierna på Isla de los Estados direkt till tidigare forskningsexpeditioner, både svenska och argentinska, till Antarktiska halvön på sydsidan av Drakes sund. En tredje uppgift var, naturligtvis, också att anknyta till den avsevärda kunskap som redan finns om södra Sydamerikas, och då särskilt Tierra del Fuegos (Eldslandets) glaciationshistoria, samt klimat- och vegetationsutveckling.

Den norra kusten av Isla de los Estados på Puerto Cook sett från den annalkande Ocean Tramp. Foto: Svante Björck

Den norra kusten av Isla de los Estados på Puerto Cook sett från den annalkande Ocean Tramp. Foto: Svante Björck

Expeditionen utgick från Ushuaia, världens sydligaste stad och tillika huvudort på den argentinska delen av Tierra del Fuego. Vi färdades med en inhyrd kombinerad segel- och motorbåt och fältarbetet genomfördes dels från ett läger i land i bukten Bahía Colnett på öns nordsida, dels direkt från båten utifrån olika strategiskt valda ankarplatser inne i andra bukter och fjordar. Ett avsevärt material hembragtes; stratigrafiska loggar från kustklintar eroderade i glaciala och relaterade sediment, borrkärnor från sjö- och torvlagerföljder, samt dendrokronologiska (årsrings) serier från både döda och levande träd. Dateringar visar redan att dessa olika typer av data för oss tillbaka till den senaste omfattande nedisningen. Då nådde glaciärer från bergen på öns inre långt utanför den nuvarande kusten och ut på den – genom den globala havsytesänkningen – då delvis torrlagda kontinentalsockeln. Denna nedisningsperiod avslutades för ungefär 17 000 år sedan, direkt efter det som i ett globalt perspektiv brukar kallas för det ”senaste glaciala maximat” (Last Glacial Maximum, LGM) och som kulminerade för ungefär 20 000 år sedan. Hela vegetations- och klimatutvecklingen härnere sedan dess, inklusive marina nivåförändringar och nederbördsrelaterade vattenståndsförändringar i sjöarna, bör kunna rekonstrueras med hjälp av det hembragta materialet!

Se forskarrapport Isla de los Estados – Quaternary geology and palaeoclimatology at the end of the world