Under säsongen påbörjades en miljökartläggning av forskningsstationen Wasa i Antarktis. Anledningen till arbetet var att innefatta forskningsstationen i Polarforskningssekretariatets miljöledningssystem, vilket styrs av förordningen om miljöledning i statliga myndigheter. Genom att utarbeta ett systematiskt arbete kring miljön i Antarktis kan hänsyn tas till verksamhetens direkta och indirekta miljöpåverkan. Negativ inverkan på miljön kan då minskas likväl som att positiv inverkan kan ökas.

Som en följd av att Sverige är konsultativ part i Antarktisfördraget sågs miljöhanteringen vid stationen över under expeditionen. Sverige omfattas av Antarktisfördragets sjunde paragraf, likväl som Miljöprotokollets fjortonde paragraf. Dessa paragrafer handlar om och beskriver inspektion av stationen, dess skötsel och omkringliggande miljö. Ett viktigt arbete då Sverige genom fördraget har åtagit sig att skydda och bevara den unika miljön i Antarktis.

Den svenska forskningsstationen Wasa är belägen på nunatakken Basen i Vestfjella, Dronning Maud Land, Antarktis. Wasa byggdes under säsongen 1988/89 och har sedan dess tjänat som plattform för forskningsexpeditioner nästan varje sydsommarsäsong. Stationen är byggd för att vara så gott som självförsörjande på elektricitet under den ljusa delen av året då solpaneler står för merparten av energibehovet. När solpanelerna inte räcker till, måste bränsle användas för uppvärmning av stationen. Bränsle behövs även under vissa perioder för att hålla snösmältningsanläggningen i gång, då den närmaste sjö där vatten kan hämtas fortfarande är bottenfrusen. Marktransporter med bandvagn och skoter kräver också bränsle, men för att forskning och expeditionsverksamhet ska kunna bedrivas är dessa transporter en nödvändighet. Slutligen måste gasol till spisen användas och visst utsläpp till luft från förbränning av fossilt bränsle är därmed oundvikligt.

Sammanlagt har forskning och logistik resulterat i ca 10 000 gästdygn på Wasa, varav uppskattningsvis 25 % är nätter i fält. Detta har alstrat avfall som till största del förvaras i tillslutna oljefat på stationsområdet. I Antarktis finns strikta regler för förbränning av avfall, som kräver en speciell förbränningsugn där endast organiskt material får brännas. På Wasa finns ingen sådan förbränningsugn varför avfallet fortfarande finns kvar. Under säsongen gjordes en mycket noggrann kontroll och granskning av faten på stationen, vilka även listades och sorterades på slädar som kan kopplas till bandvagnar. På så vis förberedde vi inför nästkommande säsong då en bandvagnstransport inplaneras för att transportera avfallet ut från Antarktis.

Att kontinuerligt arbeta med miljöhantering för forskningsstationer är även fortsättningsvis en del av det systematiska miljöarbetet i Antarktis.