Havsis i Amundsenhavet. Foto: Anna Wåhlin

Vi har haft ett par hektiska veckor här i Amundsenhavet med arbete dygnet runt vissa dagar, men nu har det lugnat ner sig så pass att det finns tid för ett nytt blogginlägg.

Jag tänkte passa på att berätta lite om ett par olika mätmetoder vi använder. För att få veta hur havet ser ut just nu när vi är här använder vi oss av ett instrument som heter CTD (Conductivity, Temperature, Depth).

CTD:n firas ner till botten med en hastighet av ungefär 1 m/s, och under färden ner registrerar den salthalt (genom konduktiviteten), temperatur, tryck och flera andra parametrar. Fastsatt på CTD:n finns också ett instrument som mäter strömhastighet, en så kallad ADCP. Den använder sig av ljudvågor – ett ljud skickas ut i havet och så lyssnar instrumentet på ekot som kommer tillbaka.

Om ekot har ändrat frekvens så betyder det att ljudet studsat mot något (olika partiklar som finns i vattnet) som rörde sig och ur ändringen kan man beräkna hur snabbt partiklarna rörde sig. Det är samma princip som varför en ambulanssiren låter olika när den närmar sig och när den är på väg bort.

Genom CTD och ADCP får man en ganska god bild av hur strömmönstret ser ut just nu. Problemet är att det alltid är stora variationer över tid. Det kan vara både säsongsvariationer och mycket snabbare förändringar, till exempel orsakade av vinden.

För att få veta hur strömmar och temperaturer ändrar sig i tiden använder man mätriggar. De består av en stor tyngd (bestående av ett antal järnvägshjul) och en stor flytboj. Mellan tyngden och bojen har man en lina spänd. På linan sätter man fast ett antal mätinstrument som loggar värden under ett antal år. Sedan måste man åka tillbaka för att plocka upp mätriggen igen, läsa data ur instrumenten och eventuellt byta batterier och sätta ut den igen för en ny mätperiod.

Under denna expedition har vi haft inte mindre än 16 sådana upplockningar och utsättningar. Det är tungt arbete. Tyngden och bojen fästs med flera meter kätting och vissa av instrumenten väger mellan 50 och 100 kg. Det är mycket slit och släp och svetten rinner trots kylan.

Vikterna som används för att hålla ner riggen under ytan – tre järnvägshjul sammanlänkade med en kedja. Foto: Anna Wåhlin

Det första man gör när man kommer fram till en riggposition är att kolla om riggen är på den plats den skall vara. Precis ovanför tyngden sitter det en eller två akustiska utlösare. De har en krok i ena änden och en hydrofon i den andra änden, och lyssnar med jämna mellanrum efter signaler från ytan. I likhet med nästan all kommunikationsutrustning under vattnet är det akustiska signaler som används. Det beror på att ljud är i princip den enda signal som kan fortplantas i vatten. Elektromagnetisk strålning, som till exempel radiovågor och ljus, absorberas snabbt. När man skickat rätt signal till utlösaren, svarar den med ett litet pip, och detta pip hörs av en annan hydrofon som vi håller ner från båten. Genom att mätta tidsfördröjningen mellan den signal som skickades och det pip som kom tillbaka, kan man räkna ut hur långt bort utlösaren är.

Efter att ha fått kontakt och kollat att positionen är OK, skickar man ett kommando som gör att utlösaren släpper kroken som håller i tyngden. När tyngden är släppt, flyter bojen upp till ytan (den ligger annars normalt sett och drar uppåt på ca 300 m djup) och den hämtas sedan in till båten där vi kan komma åt all dyrbar data som instrumenten har loggat.

Toppbojen är på väg upp på däck igen efter att ha tillbringat två år på 300 meters djup. Foto: Anna Wåhlin

Efter att ha läst ut data skall instrumenten och utlösarna servas, få nya batterier, och sedan skall en ny rigg byggas ihop och förberedas. Det tar normalt sett ca 5–10 timmar för allt detta per rigg, så när de kommer tätt inpå varandra kan man behöva jobba dygnet runt i ett par dagar.

Povl Abrahamsen, British Antarctic Survey, framför en av de linor som spänns mellan toppboj och ankare. Foto: Anna Wåhlin

De data vi fick upp i år visar en tydlig årstidsvariation, men det förvånande är att vattnet är varmast på vintern (det vill säga juli–september, när det är som kallast i Antarktis). Dessutom har sommartemperaturerna (det vill säga de kallaste temperaturerna) gått ner och blivit en hel del kallare de senaste två åren. Intressanta och oväntade resultat!

Vi ser fram emot att arbeta med vår data och försöka förstå vad variationerna kan bero på. Kanske är det en effekt av den ovanligt starka El Niño.

Nu närmar vi oss den sista riggstationen, så jag måste avsluta. Allt väl ombord!

Shelfis i Amundsenhavet. Foto: Anna Wåhlin