Deception Island är egentligen en vulkankrater. Ön ligger mellan Sydshetlandsöarna och den Antarktiska halvön, men tillhör Sydshetlandsöarna. Genom en ganska trång spricka i berget kan man åka in i kratern även med de största skeppen. Vulkanen är inte död, just nu sover den bara.
I morse när vi vaknade var skeppet täckt av snö. Under natten hade vi kommit in i Antarktis och nederbörden som faller bara måste vara snö. Efter några minuter utbröt ett snöbollskrig bland de yngre passagerarna. Innan det ens hade börjat hade någon surskalle i lyxhytterna klagat och så var det slut på det roliga. Vi äldre kunde bara stå och se på, förundras och känna en nostalgisk touch. Vad är det för fel på folk, när de klagar på något sådant?
Någon kanske undrar vad vi gör under en oceanpassage på över femtio timmar. Inte mycket. Går upp vid sjutiden, kikar ut genom fönstret. Dåligt väder. Bra då kan vi få en halvtimme till i bingen. Upp och äta frukost. Tillbaka till hytten för att förbereda sig för ett pass fågelskådning från däck. Vädret riktigt dåligt och när vinden ökar går vi in. Läsa lite. Fundera en stund. Varför inte ta en ”power nap” så att vi klarar oss till lunch?
Som sagt, vädret skiftar snabbt. Den 11 november vaknade vi upp i ett strålande Grytviken. Mjuka hävningar, blå himmel och en temperatur på närmare tio grader. På båten pratar vi fortfarande om det värsta väder vi någonsin upplevt.
Ernest Shackleton hade seglat ner Endurance till Weddellhavet där hon frös fast och skruvades ner i isen. Hela besättningen var fast på Elephant Island, en av Sydshetlandsöarna. Situationen var hopplös och det fanns inget hopp om räddning. Shackleton bestämde sig för att hämta hjälp.
Någonstans kring midnatt kom vi till Sydgeorgien. Fulla av förväntan vaknade vi tidigt på morgonen drog upp gardinerna och möttes av en magnifik snöstorm. Vi låg utanför Salisbury plain, det första, och för vår del kanske viktigaste stoppet.
Som i en kokong reser vi. Just nu kan vi vara var som helst. Sikten är bara några hundra meter på grund av dis, dimbankar och ihållande duggregn. Gårdagens leende ocean är utbytt mot en grinig, gråaktigt och fågeltom öken.
Spöregn i kombination med vindar av stormstyrka är inget som uppskattas i provtagningssammanhang, och inte i andra sammanhang heller av de mer sjösjukebenägna i gruppen. Eftersom skeppet idag gjorde ett stopp i Falklandsöarnas huvudstad Stanley, där ändå ingen provtagning var planerad, var ingen större skada skedd. Den enda ansamling av trutar som kunde upptäckas i Stanley befann sig i guvernörspalatsets trädgård, vilken enligt skyltningen inte fick beträdas utan särskilt tillstånd.
Tolv timmar efter att vi lämnade Ushuaia kom vi äntligen till mynningen av Beaglekanalen och den södra ocenanen bredde ut sig framför oss. Ett knappt dygn senare skulle vi vara på Falklandsöarna.
Att resa är att dö en smula. Efter mer än ett dygn, ett halvt jordklot, tre flygplansbyten och försvunna väskor med bland annat provtagningspinnar, passar ordspråket utmärkt på de svenska expeditionsdeltagarna.
I fredags fick Christian upp vår sista rigg och sjösatte en ersättare. Det var lite problem på grund av isen, men genom att bryta upp en vak fick man upp den. Bojen kom tursamt nog upp precis i vaken. I går fick han i vår tredje rigg på en bra position. Tyvärr var "plan A"-positionen redan upptagen av ett isberg.
I förra rapporten berättade vi om att det i Antarktis till stor del är naturen och vädret som bestämmer när man kan resa hem. Vår egen hemresa blev ett bra exempel på detta. Medan vi ännu var kvar på stationen hade vi flera stormiga dagar, totalt blev det 16 dagar med storm av vår 40 dagar långa vistelse på Nordensköldbasen. Avresan blev uppskjuten en dag, men som tur var så var vädret strålande på upphämtningsdagen.
Solen har börjat sjunka ner under horisonten på nätterna och sommaren är nästan slut. MARA-antennfältet har klarat ännu en storm, denna gång med vindbyar över 50 m/s. Forskningsteknikern på Troll har fått instruktioner i hur MARA ska tas om hand under vintern och övat på att skruva i båda antennfältet och i elektroniken, så vi lämnar MARA i trygga händer.
Det blir långsamt kallare och solen försvinner nu ner under horisonten på nätterna. Solnedgångar och soluppgångar har blivit populära fotomotiv när vädret tillåter. Om ett par veckor kommer det inte längre att vara möjligt att flyga varken till eller från Antarktis.
Vi har haft två riggar stående i Amundsenhavet under året – den ena mäter inströmningen av varmt vatten mot glaciärerna och den andra utströmmande kallt smältvatten. I lördags fick Christian Stranne upp en av våra riggar, men den andra riggen ligger under för tjock is och gick inte att komma åt. Nu skall isbrytaren Araon arbeta närmare land en dryg vecka, sedan gör de ett nytt försök med den andra riggen på väg hem.
Vi har varit väldigt upptagna några dagar eftersom vi väntar in ett stort femdagarsoväder (igen), som enligt uppgift ska vara värre än tidigare. Vi har reparerat bandvagnar och skotrar och ställt in dem i containrar och plockat upp sådant som kanske ligger löst. Allt kan ju hända, så vi vill försöka bli färdiga med en hel del innan dess.
Det har varit tre spännande veckor med MARA sedan vi fick båda antennfälten i ordning i början av januari. Vi har mest haft fint och soligt väder här på Troll, lite tråkigt för radarmätningarna kanske, men det blev en rejäl storm med vindar upp till 40 m/s mellan 22 och 24 januari. Det blev stora vågor som påverkade hela atmosfären upp till 10 000 m höjd och som vi kunde kartlägga mycket väl med MARA.
En vecka har nu förflutit sedan vår ankomst till stationen. Veckan har präglats av internutbildning på stationen och underhållsarbeten med byte av vattenledning som huvudnummer. Dessutom har arbete inletts för att säkra en korrekt miljöhantering på stationen.
Tack vare långa arbetsdagar (midnattssolen underlättar) och gott stöd från Troll-personalen blev antennfältet, containerns uppställning, framdragning av elström och flytten av elektroniken till den nya containern klart den 4 januari och vi kunde börja våra mätningar med huvudantennfältet.
