Black-browed Albatross – entusiastisk båtförföljare. Foto: Caroline Gennser
På väg över Drakes sund. Foto: Caroline Gennser
Kap Horn, Sydamerikas sydligaste spets var förr i tiden sjömännens skräck, ett område som ofta är insvept i dimma. Sjömännen visst inte vad som väntade dem vädervis runt hörnet. Här kolliderar vattenmassorna från två stora hav vilket kan pressa upp 25 m höga vågor, speciellt när isande stormvindar ligger på från Antarktis. Men idag har vi radar och andra mätinstrument, plus att fartygen kan ladda ner väderkartor via satelliter så det är inte lika skräckfyllt längre att vara sjöfarare vid Kap Horn. Den närmaste vägen för att komma till Antarktis via vattnet är att utgå från Kap Horn, då är det 1 000 km av öppet hav som ska korsas och kallas Drakes sund. Det brukar ta ungefär 2–3 dagar att korsa sundet för att nå fram till den här avlägsna isolerade kontinenten som är vårt mål.
Mycket vind och mycket strömmar gör att vattenmassorna rörs runt ordentligt och den här omblandningen rör upp mycket näringsämnen vilket gör att plankton trivs. Planktonen utgör början på havens näringskedjor och alltså mat för större organismer så som fiskar, sälar, valar och havsfåglar. Speciellt i konvergenszonen är omblandningen stor. Konvergenszonen är området där strömmar med varmt salt vatten (med ursprung i tropiska breddgrader) möter tyngre och mindre salta strömmar från Antarktis. Blandningen av vattenmassorna bildar en miljö som blir planktonrik mitt ute i havet och lockar till sig valar och sjöfåglar. Man kan upptäcka konvergenszonen genom att mäta vattentemperaturen och under en ganska kort sträcka sjunker vattentemperaturen från 4 °C till 1 °C. Jämför man det antarktiska ekosystemet finns det mycket färre arter här jämfört med t.ex. tropiska regioner. Men samtidigt kan men se mycket fler djur här om man är försiktig. Djuren är orädda för människor eftersom de lever så pass isolerat i denna del av världen.
Oden förföljs av en hel del sjöfåglar och har man tålamod och håller utkik över vattnet kan man upptäcka sälar, delfiner och valar. Olika arter av albatrosser och stormfåglar förföljer båten under överfarten på Drakes sund. De måste tycka det är roligt att cirkla runt båten som omväxling till det stora grå havet. Albatrossen är känd eftersom Vandringsalbatrossen innehar rekordet av det största vingspannet, ända upp till 3,5 m vilket är helt fantastiskt. Det här är fåglar som gillar stormiga ställen och är mästare på att glidflyga i hårdare vindar. Mojnar vinden brukar de landa på vattnet och vänta på att det ska blåsa upp igen. Stormfåglarna är sämre glidare än albatrosserna och måste flaxa med vingarna och sedan glida i ett regelbundet mönster. Men sjöfåglarna är fascinerande att titta på när de glider över vattenytan och parerar för vågorna utan att vingarna doppas i havet. Både albatrosser och stormfåglar har saltkörtlar på näbben. De är till för att förhindra att fågeln får i sig för mycket salt i kroppen eftersom de både dricker och äter mat från det salta havet. Saltkörtlarna utsöndrar en mycket koncentrerad saltlösning från näbben – saltnäbbdropp!
Överfarten har varit relativt lugn, men med ganska omväxlande väder med allt från sol till snöstorm. Imorgon kommer jag få den första skymten av Antarktis – spännande!
Caroline Gennser, lärarstipendiat, S:ta Ragnhildgymnasiet