Spolar bort is

Spolar bort is. Det gäller att hålla isen borta så att nätet inte förstörs.

Fångar in nät

Fångar in nätet. Skrotet sänker ner nätet i vattnet.

Tömmer nätet

Tömmer behållaren. Spännande att se vad som har fastnat!

Jag har förmånen som stipendiat att kunna gå runt bland forskargrupperna och informellt intervjua dem om deras arbete och prova på olika arbetsuppgifter. Det är en mycket givande uppgift eftersom alla brinner för sina forskningsprojekt och gärna berättar om vad de sysslar med. När jag trevande börjar ställa frågor får jag intressanta och innehållsrika förklaringar, dessutom får jag chansen att lära känna personen bakom forskaren. Det ger stor behållning att få förklaringar, men att få prova på olika praktiska moment är väldigt värdefullt och roligt för mig som lärare.

Igår deltog jag i planktonhåvning av växt- och djurplankton från båtens akter tillsammans med Rebecca Dickhut. Hon är intresserad av plankton då hon studerar olika miljögifters vandring genom näringskedjor. Planktonnäten är 6–8 m långa, konformade strutar som hissas ner till speciella djup med hjälp av en vajer. När man jobbar längs ut på akterns plattform gäller det att vara kopplad till relingen med en sele, som säkerhet ifall man trillar överbord. Det gäller att hålla ytan isfri så att inte näten förstörs, och med hjälp av en vattenslang spolas isen bort som kommer glidande på ytan. Isblock kan lätt riva sönder näten. Jag kände mig som en brandman med vattenslangen i högsta hugg sprutande över vattenytan.

Det används olika nät för att fånga djur- respektive växtplankton. Skillnaden mellan näten är storleken på maskerna, och om planktonen är stora och inte kommer igenom maskerna trillar de ner i en behållare längs ned. Innehållet töms ut i en spann. Det är väldigt spännande att titta på vad som kommer upp från ”djupet”. För tydligheten kan jag säga att det inte är massvis med plankton som fastnar och det som fastnar är smått i storlek. Det gäller att titta noga i spannen och ha tålamod innan man upptäcker olika organismer som simmar omkring. Det man upptäcker är desto roligare speciellt om det är en vingsnäcka eller kammussla.

Djurplanktonen simmar djupare än växtplankton. Håvningen för djurplankton skedde på 350 m djup och för växtplankton på 25 m djup. Växtplankton är beroende av ljus och ljuset absorberas successivt när det tränger igenom vattnet och därför finns växplanktonen närmare ytan. Exempel på djurplankton som fångades var krill, kammusslor och vingsnäckor. Rebecca Dickhut är speciellt intresserade av krill (liknar räkor) eftersom de tillhör en av sälarnas favoritmaträtter. Eftersom vattnet var relativt blått den dagen jag var med och håvade förstod vi att vi inte skulle få upp så mycket växtplankton. När havet är mer grönt i färgen är det ett tecken på att det finns mycket växtplankton i vattnet.

Vingsnäcka

Limacina helicina, vingsnäcka.

Vingsnäckor, även kallade Pteropoder, som är små vackra varelser som brukar hittas på 450 meters djup. Dessa vingförsedda små snäckor, som är ganska vanliga i dessa farvatten, kan se ut som små mini-änglar som simmar omkring eller ungefär som ”Snitchar” – små bollar med vingar (alla som läst Harry Potter vet vad jag menar). Vingsnäckorna har skal tillverkat av aragonit (en slags kalk). Aragonit är mera känsligt för pH-förändringar än vanliga kalkskal. Sjunker pH (blir surare) får vingsnäckorna svårare att tillverka sina skal. pH i havet påverkas av hur mycket koldioxid som löser sig vattnet. Lägre pH ger lägre koncentration av karbonatjoner som används vid tillverkningen av aragonit, och en orsak till att pH sjunker kan vara att det löser sig mer koldioxid i vattnet. En forskargrupp ombord på Oden studerar bland annat dessa organismer för att undersöka om den ökade koncentrationen av koldioxid i atmosfären ger pH-effekter i haven och hur det i sin tur påverkar kolets kretslopp.

Caroline Gennser, lärarstipendiat, S:ta Ragnhildgymnasiet