Stort platåisberg i Rosshavet, siktat på väg mot Pine Island Bay. Foto: Martin Jakobsson

Syftet med detta projekt är att försöka besvara följande forskningsfrågor:

1. Hur ser kronologin ut när det gäller tillbakadragandet av det västantarktiska istäcket efter den senaste istidens maximala utbredning (för ca 20 000 år sedan) i förhållande till tidigare klimat- och havsnivåförändringar?
2. Hur lång tid tog det för det marina västantarktiska istäcket att dra sig tillbaka från den yttre kontinentalsockeln till dess nuvarande läge?
3. Skedde istäckets tillbakadragande i en jämn takt eller i form av ett antal abrupta sönderfall?
4. Vilken roll spelade inflödet av varmt havsvatten och subglacialt smältvatten under istäckets tillbakadragande?

Det fanns några få platåisberg i undersökningsområdet för OSO 09/10. Foto: Martin Jakobsson

För att vi ska kunna förutsäga hur det västantarktiska istäcket kommer att bete sig i framtiden är det viktigt att förstå de mekanismer som gör att marina istäcken faller sönder och upplöses, inte minst med tanke på att dagens globala uppvärmning troligtvis kommer att leda till både högre havsnivåer och varmare havsvattenmassor runt Antarktis. Det viktigaste undersökningsområdet för expeditionen Oden Southern Ocean 2009/10 var Pine Island Bay, där två av det västantarktiska istäckets största och kanske även mest instabila marina isströmmar har sitt utflöde, och det var där som Pine Island-glaciären nådde fram till kontinentalsockeln under den senaste istidens maximala utbredning. Nästan 30 procent av det västantarktiska istäckets utflöde sker via Pine Island- och Thwaitesglaciärerna. Nya kunskaper om istäckets dynamik i detta område är därför av särskilt stor vikt för att vi ska kunna förutsäga hur det västantarktiska istäcket kommer att bete sig i framtiden.

Tält på Odens akterdäck för beredning av sedimentkärnor. Foto: Björn Eriksson

De sista isbergen

Information om hur Pine Island-glaciären dragit sig tillbaka sedan den senaste istidens maximala utbredning syns som avtryck från glaciala landformationer på havsbotten. Tack vare de gynnsamma isförhållandena under den antarktiska sommaren 2009/10 kunde havsbotten vid Pine Island undersökas mer ingående än någonsin tidigare med hjälp av isbrytaren Odens multistråleekolodsystem och en serie sedimentkärnor. De geologiska och geofysiska data som samlades in gav detaljerade och helt nya kunskaper om hur Pine Island-glaciären dragit sig tillbaka. Den mest sensationella upptäckten var de små regelbundna ryggarna bildade på botten som går nästan helt vinkelrätt mot glaciärens sprick- och linjesystem. Vi kallar dem för ”korrugationsryggar” (corrugation ridges) och tolkar dem som spår efter de sista till hälften flytande isbergen i en hel rad isberg som bröts loss vid ett större sönderfall av Pine Islands ishylla under den senaste istiden.

Isbrytaren Oden i den isfria Pine Island Bay. Foto: Björn Eriksson

Resultaten kommer att publiceras i kollegialt granskade tidskriftsartiklar. En omfattande kryssningsrapport med data som samlats in från fartyget har publicerats (med t.ex. beskrivning av sedimentkärnor, fysikaliska sedimentegenskaper och kartor som visar provtagningsställen och CTD-stationer.) De första resultaten om korrugationsryggarna har publicerats i tidskriften Geology.

OSO 2009/10 besättning och forskare. Foto: Björn Eriksson

Sedimentologisk beskrivning av sedimentkärna. Foto: Björn Eriksson

Sedimentologisk beskrivning av sedimentkärna. Foto: Björn Eriksson

Rebeca Minzoni uppskattar sedimentens kornstorlekssammansättning. Foto: Björn Eriksson

Färgbestämning av sediment med hjälp av ett “Munsell Sediment Colour Chart”. Foto: Björn Eriksson