Högt och dramatiskt bergmassiv

Bergmassivet Ulvetanna (betyder vargtand) i Dronning Maud Land är både högt och dramatiskt. Foto: Carl Lundberg

Man på väg ner till en sjö

Schirmacheroasen. Foto: Carl Lundberg

Nästan hela Antarktis är täckt av is. I Dronning Maud Land i Antarktis isen är så tjock att det bara är de högsta bergstopparna, så kallade nunataker, som sticker upp ur istäcket. Nunatakerna kan ge mycket information om hur inlandsisens tjocklek varierat tidigare i historien.  På stenblock och rundhällar på nunatakernas sluttningar kan man ibland se tydliga spår av inlandsisen, det kan till exempel vara i form av skrapmärken och isräfflor. Märkena har skapats när glaciären flyttat på fastfrusna stenar, block och grus, och som med hjälp av isens rörelser repat och slipat berggrunden. I takt med att isnivån sjönk har stenblock från olika platser sedan deponerats av isen på nunatakerna.

Genom att samla in och analysera prover från stenblock på olika höjder och i olika områden, kan forskarna avgöra hur mycket inlandsisen har varierat i volym sen den senaste istidens maximum för 21 000 år sedan och fram tills idag. Med hjälp av den nyinsamlade datan kan forskarna testa och förbättra datormodeller som kan visa vad som händer med Antarktis inlandsis när klimatet ändras. Det räcker med att en mindre del av Antarktis gigantiska ismassa smälter för att havsnivån ska öka åtskilliga meter, och modellerna kan visa hur stora förändringarna i istäcket kan bli och hur fort förändringarna kan komma att ske.

Forskare bland klippblock

Provtagning på Gronehognas sydsida. Foto: Fredrik Hägglund

Under vinterns fältsäsong har forskarna besökt platser som är extra betydelsefulla för test och utveckling av datamodeller. Under årets fältsäsong samlades 87 stenprover från 16 olika nunataker längs en 200 km lång transekt från bergskedjan Borgmassivet till Ahlmannryggen i Dronning Maud Land. För att kunna rekonstruera förändringar av inlandsisen, kartläggs och mäts koncentrationen av kosmogena isotoper i proverna. På så vis går det att ta reda på hur länge stenproverna exponerats för kosmisk strålning och därmed varit isfri.