Expeditionen utgjorde en del av det historisk-arkeologiska internationella polarårsprojektet LASHIPA som sökte ny kunskap om valfångstindustrins historia i Antarktisområdet. Det övergripande syftet med LASHIPA är att förklara utvecklingen av storskalig naturresursexploatering i polartrakterna och dess geopolitiska konsekvenser.

Expeditionen dokumenterade två valfångststationer på ögruppen Sydgeorgien. Den ena, Prince Olav Harbour, drevs av ett brittisk-sydafrikanskt företag åren 1916–1931. Den andra, Ocean Harbour, drevs av ett norskt företag åren 1909–1920. Den insamlade datan används för att besvara viktiga frågeställningar om valfångstindustrins utveckling – t.ex. hur företagen anpassade sin verksamhet till de politiska, sociala, geografiska och klimatmässiga omständigheterna på isolerade platser i polarområdena som Sydgeorgien, och varför?

Expeditionen var baserad på segelfartyget Seal. Dokumentationen utfördes med hjälp av totalstation, GPS-instrument, digital kamera samt måttband, papper och penna. Prince Olav Harbour hade likheter med andra valfångststationer på Sydgeorgien, men det fanns även viktiga skillnader; företaget använde en äldre teknologi än andra stationer och avstod från att tydligt markera sociala hierarkier i bebyggelsen. Skillnaderna förklaras delvis av lokala topografiska förutsättningar, men de reflekterar även kulturella skillnader mellan företagen. Ocean Harbour gav värdefull information om en ofta förbisedd teknisk utmaning for valfångstföretagen – tillgången till vatten, vilket man där löste med hjälp av ett komplext kanalsystem som band samman små men viktiga sötvattentillgångar i det kringliggande landskapet.

Se forkarrapport LASHIPA 6 – archaeological field investigations of whaling stations at South Georgia