Expeditionen till norra Timan och Kaninhalvön ingick i ett forskningsprojekt som studerade plattektonik i de norra polarområdena. Kontinentalplattornas rörelse har utformat polarområdena såsom vi känner dem idag och har även varit avgörande för den arktiska jordskorpans utveckling under de senaste 1 000 miljoner åren. Under denna långa period har jordskorpan ständigt varit i rörelse – en megakontinent har uppstått för att sedan spricka upp och skingras genom havsbottens spridning och havens utvidgning. När plattorna gled mot varandra kolliderade de oftast, något som ledde till fjällkedjebildning, på samma sätt som i Himalaya i dag.
Jordens kontinenter var för 1 000 miljoner år sedan samlade i en megakontinent som kallas Rodinia. Under de följande ca 300 miljoner åren bröts Rodinia sönder i många delar, en av dessa kallas Baltica, som utgör kärnan i den kontinent vi lever på i dag. Baltica har genomgått tre viktiga perioder med fjällkedjebildning. Under den första (för ca 600 miljoner år sedan) bildades Timaniderna längst den östliga randzonen, under den andra (för ca 400 miljoner år sedan) bildades Kaledoniderna längst den nordvästra randzonen och slutligen under den tredje perioden (för ca 250 miljoner år sedan) formades Varisciderna och Uraliderna längs de sydvästliga och östra randzonerna. Timaniderna, de skandinaviska Kaledoniderna och Uraliderna sträcker sig alla långt in i polarområderna och ligger delvis gömda under Barents- och Karahavet.
Målet för projektet var att rekonstruera dessa gamla fjällkedjor (orogener) för att bättre kunna förstå deras evolution genom tiden och även hur de påverkat utvecklingen av yngre, överliggande kolväteförande sedimentformationer som ligger under den arktiska kontinentalsockeln.
Expeditionen sommaren 2000 koncentrerades på den timanska orogenen, från Timanfjällen norröver mot södra Barentshavet. Genom att studera struktur, stratigrafi, geokemi (bl.a. isotopdatering) och geofysik (speciellt magnetiska fält) kan Timanidernas djupstruktur kartläggas och det kan i sin tur användas för att tolka denna gamla eroderade fjällkedjas utsträckning under polarhavet.
Forskningsledare: David G. Gee, Geologiska institutionen, Uppsala universitet
Tidplan
Juli 2000