Vi gick upp lite efter 4 för att vara på flygplatsen vid 6 så att vi skulle hinna packa ihop vår utrustning, checka in, klara av säkerhetskontroll, passkontroll, tull, och inte minst att klä på oss alla de kläder som krävs för att man ska få flyga söderöver. Lite efter 8 var det tänkt att vi skulle lyfta och äntligen påbörja sista etappen på vår resa till Antarktis.

Men det går sällan som det är tänkt. För dagen följde det amerikanska flygvapnets inofficiella motto ”hurry up and wait” eller på svenska ”bråttom bråttom bråttom – vänta vänta vänta”. Men efter ett par cykler av ”bråttom-vänta” så satt vi till slut ombord på den C-17 som skulle ta oss ned till Antarktis.

Fastspända med öronpropparna ordentligt instoppade i öronen, i ett misslyckat försök att döva det monotona motorljudet, väcktes vi av en myndig militär stämma som över den raspiga ljudanläggningen sa att vädret i McMurdo var för dåligt för att landa i för tillfället. Vi skulle alltså inte lyfta utan i stället återigen gå in i väntafasen. Först ombord men sedan slussades vi in i en ny terminal, i ett nytt skjul, för ytterligare ett par timmars väntan. Det var bara att anpassa sig, lägga sig till rätta på golvet och försöka ta igen förlorad sömn.

Jag hade lagom kommit ordentligt in i djupsömn när jag väcktes av att folk snubblade över mig. Vi var tillbaks in i bråttomfasen igen. Men denna gången var det på riktigt. För lite drygt fem timmar senare var vi i Antarktis. Precis i tid för att precis missa middagen. Men vad gör väl det.

– Vi är i Antarktis!

(Och jag fick trots allt en skinksmörgås, ett äpple och vatten till lunch).

Sven Lidström, koordinator/expeditionsledare, Polarforskningssekretariatet