Klockan är tre på eftermiddagen den nionde mars. Vädret är fortfarande fint, men havet har varit oroligare än i går. Vid lunchtid var det omöjligt att hantera både mat och dryck samtidigt – om man släppte glaset skulle det flyga över rummet. Den starkare vinden gjorde det dock möjligt för oss att stänga av motorn och endast lita till seglen. I dag mötte vi också en av de första tecknen på att vi på allvar närmar oss Antarktis – ett väldigt isberg som trädde fram genom morgondimman.
Vi räknar med att nå Sydorkney tidigt under eftermiddagen i morgon. Sydorkney är en ögrupp som ligger utanför nordspetsen på Antarktiska halvön och täcker ett område på 622 kvadratkilometer. 85 procent av öarna täcks av permanent is och farvatten i området tenderar att fyllas av isberg som bryts loss från Larsen och Ronne Ice shelfs längre söderut.
Sydorkney upptäcktes den sjätte december 1821 av James Munroe och George Powell – amerikanska respektive engelska sälfångstkaptener på jakt efter nya fångstfält för pälssäl. Tidigt 1822 upptäcktes ögruppen också av brittiska Michael McLeod. Andra sälfångare följde hans spår och inom loppet av några årtionden hade de nära nog utrotat populationen av pälssäl på Sydorkney.
Senare begav sig valfångare dit. 1892–93 var den norske valfångstkaptenen Larsen på genomresa, på jakt efter nya jaktmarker för valfångst. Från 1911 började sedan norska och chilenska valfångstföretag att operera bland öarna och på 1920-talet drev ett norskt företag en valfångststation på Signy Island.
Sydorkney har också varit föremål för en omfattande vetenskaplig verksamhet, framför allt inom metereologi och biologi. Dessa aktiviteter har dock även varit motiverade av Storbritanniens respektive Argentinas krav på suveränitet över Sydorkney. Två av de stationer som LASHIPA 8 ska dokumentera på Sydorkney – Orcadas på Laurie Island och Signy Island station – har använts som ankarpunkter för dessa territoriella krav.
Dag Avango, expeditionsledare, KTH/University of Groningen