Vårt kära ”kök” rivs. Foto: Jonas Hagström

I slutet av senaste bloggen skrev jag att det började dra ihop sig vädermässigt. Det var ingen överdrift. På måndagskvällen hade vinden växt till 20 m/s och det var svårt att röra sig ute. Detta kombinerades med snöfall så man bara såg 10 meter framför sig, och iskallt var det! Hela natten flaxade och riste tältet så sömn var uteslutet. Vinden blåste bort all snö, så marken var bar förutom en del drivor i lä av föremål. Man kände sig rätt liten och maktlös inför denna kraft. Jag var förvånad att alla nio tält fortfarande stod när jag vaknade. Solen kom fram och allt var lugnt så att vi kunde sova ut under förmiddagen.

På onsdag skulle lägret packas ihop och allt, inklusive vi själva, flygas upp till basen. Vi satte väckarklockan på sju för att hinna med allt. Det hade vi inte behövt, för redan klockan fem(!) började två helikoptrar flyga förnödenheter från en rysk isbrytare till basen. Argentina måste hyra in denna tjänst sedan deras egen isbrytare ”Irizar” brann härom året. Enligt uppgift skulle det behövas 300 vändor för att få över alla grejer! Efter fem timmar var vi klara med packningen men helikoptern dröjde. Solen sken och det var vindstilla. Vi lade oss i solen och njöt. Inte bara vi förresten, två pälssälar slappade på stranden nedanför och labbarna låg i utkanten av lägret och väntade på att få se om vi hade lämnat något ätbart. Till sist kom helikoptern och efter sex vändor var årets campingsäsong på Seymour Island avslutad.

Nu omges vi åter av Marambio-basens myller av människor – kontrasten är stor. I väntan på att en Hercules ska flyga oss till Argentina runt den 19:e kommer vi säkert att fly ut till omgivningarna under dagarna på jakt efter fler fossil, eller bara för att uppleva Antarktis karga skönhet.

Jonas Hagström, Enheten för paleozoologi, Naturhistoriska riksmuseet