Jämförelser mellan långa iskärnor genom inlandsisarna på Grönland och i Antarktis indikerar en parallell klimatutveckling på norra- och södra halvkloten, under åtminstone de senaste hundra tusen åren. Geologiska fältdata från till exempel Antarktiska Halvön indikerar däremot en fasförskjutning på kanske 5 000 år i klimatutvecklingen mellan nord och syd – vilket enligt den så kallade Milankovich-teorin, om solinstrålningens geometri, också kunde förväntas. Varför stämmer dessa olika typer av dataset inte överens? Finns det både ett övergripande globalt klimatscenario som speglas av iskärnorna (vilka vanligen kommer från mycket högt belägna iskappor), och parallella regionala scenarier som illustreras av lokala glaciärer, sjösediment, mm. och som svarar mer direkt på breddgradsmässiga variationer i solinstrålningen?

För att komma åt detta problem är det bland annat vitalt att klargöra när det Antarktiska klimatoptimat (den varmaste perioden) under den innevarande (Holocena) interglacialen inföll. Både data från Rosshavet och från norra delarna av Antarktiska Halvön och Sydshetlandsöarna säger att detta skedde för omkring 4 500-3 000 år sedan – vilket är väsentligt senare än på norra halvklotet – medan information från längre söderut längs halvön indikerar att det där kanske var varmast redan för ca. 7 000 år sedan.

För att kontrollera hur det verkligen förhållit sig långt ner i söder genomfördes i januari–februari 2000 en kort Svensk-Brittisk expedition till Alexander Island. Syftet var bland annat att leta efter klimatinformation i skalförande moräner längs isshelfen i George VI Sund. Resan ner gick via Falklandsöarna och den brittiska basen Rothera, och så vidare söderut med British Antarctic Survey´s skidutrustade Twin Otters.

De preliminära resultaten, framförallt baserade på 14C-daterade skal från glacialt omlagrade marina musslor, visar att det idag helt överisade George VI Sund varit delvis isfritt på somrarna vissa perioder under de senaste istidscyklerna (en sådan omfattar ca. 100 000 år). Men det enda tillfället med sommaröppet vatten under den interglacial vi lever i verkar faktiskt ha varit en kort episod, kanske bara 300-600 år, för omkring 7 000 år sedan. Därefter bildades den nuvarande isshelfen – som kanske härnere i den kalla södern i själva verket göddes av ökad nederbörd under det egentliga Antarktiska klimatoptimat några tusen år senare? 

Se forskarrapport: Alexander Island 2000 – south to the end of the line