Foto: Leif Anderson
Senaste veckan har det blivit allt mer tydligt att vintern börjar närma sig. Vi har arbetat oss upp längs Lomonosovryggen i stort sett i helt öppet vatten upp till närmare 85 grader nord. Där stötte vi på iskanten som både bestod av is som överlevt sommaren och en hel del ny is som bildats under de senaste veckorna.
Denna nya is framstod i en mängd olika mönster. Först bildas det en sörja av iskristaller när vinden ligger på. Havet saknar de normala små vågorna som nästan alltid finns. Det påminner om den struktur man ser vid ett oljespill. Nästa steg när det fortsätter att frysa är att det bildas små rundade isflak i de vågor som alltid finns, så kallad tallriksis. Mellan flaken finns det iskristaller, så det hela får ett leopardskinnsliknande mönster. Slutligen växer dessa små flak samman och det bildas mer sammanhängande områden där de gamla små flaken framstår i en ram av ljusare is och saltkristaller. Om isen bildas i ett lugnare område, till exempel i en råk mellan is från förra vintern, bildas ett jämnare istäcke där mönster bildas om det trycks ihop. Detta sker naturligt när den gamla isen rör på sig, eller i vårt fall när Oden går igenom detta område. Då kan det bildas så kallade fingrar när ett område trycks omväxlande över och under ett annat. Denna effekt ser man på bilden där Oden gått igenom ett område med 5 till 10 centimeter tjock is.
För tillfället arbetar vi i ett område med öppet vatten. Vi fick avbryta stationsarbetet längst söderut på ryggen på grund av allt för hårda vindar. Det var över 15 m/s och en dyning som byggde upp till mer än 2 meter. I sådant väder går det inte att sända instrument ner i djupet från Oden. Prognosen lovade att vinden skulle stå sig i flera dagar så det var inte försvarbart att stanna kvar i området. Vi gick norrut, där vinden var svagare och sjön minskade eftersom vi kom in i ett område som var omgivet av is i alla väderstreck utom i söder.
Vi blandar olika typer av arbeten, sedimentstudier, vattenundersökningar och kartering. De olika forskningsinriktningarna har lite olika fokusområden, men det är inga långa avstånd så det går alldeles utmärkt. Just i kväll har vi tagit både sedimentproppar och vattenprover i och vid en 250 meter bred krater som finns på havsbotten. Kanterna är cirka 5 meter höga och troligen har denna bildats av gas som läckt ut från botten någon gång i historien. Vid vilken tid är en av de frågor som geologerna hoppas kunna få svar på från innehållet i sedimentet. Analyserna pekar dock på att det inte finns något aktivt läckage av metan.
Att vintern närmar sig märks också när vi jobbar. Det gäller att klä sig varmt när det är -5 grader även om vinden inte är mer än 5 m/s. Vi tar också vattenprover som i stort sett alla har en temperatur mellan +1 och -1,5 grader. Havsvatten fryser vid temperaturer ner till cirka -1,8 grader beroende på salthalten. Det blir kallt både om händer och fötter!
Annars har senaste veckan varit ganska lugn i förhållande till när vi arbetade efter kontinentalbranten. Dock väntar vi ett par kortare perioder med intensivt arbete under de närmaste dagarna, sedan bär det av mot Tromsö och hemmet. Ska bli skönt.