Expedition: MAGIC-DML 2016/17

The Beryllium samples were analysed at PRIME lab, Purdue last week meaning we have our first numbers.

Den envisa stormen med vår ofrivilligt förlängda vistelse på Wasa gjorde att vi fick tid till en ordentlig stängning av stationen. Stängningsproceduren är i stort sett det omvända uppstartsförfarandet, det finns en lathund att följa och den kör vi baklänges alltså. Utmaningen ligger i att få plats för allt och samtidigt göra det logiskt för de som ska öppna stationen nästa gång, så att det går så smidigt som möjligt.

De senaste dagarna har passerat lite som i dvala, vi gick ner på lågvarv och väntade helt enkelt ut stormen. När vindarna var som starkast höll vindmätaren på att blåsa sönder, så vi var tvungna att ta in den. Sen lät det som om det tilltog ännu mer, men hur mycket det egentligen blåste vet vi inte.

Nu är vi officiellt försenade och röran med missade anslutningsflyg har inletts. Ett tag såg det ut som om vi skulle kunna flyga ut igår, men det beskedet återkallades.

Efter en säsong med strålande väder, får vi vår del nu. Gårdagens väderprognoser tyder på att helgen är vår bästa chans att flyga från Wasa.

Nu är planen att vi ska bli upphämtade på torsdag kl. 12:15 men väderprognosen ser inte bra ut. Just nu blåser det 43,2 knop och sikten är mindre än 1000 meter. Men stämningen är bra, vi är varma och vi har mat.

Efter en extremt hektisk eftermiddag och sen kväll igår fick vi en tidig start i morse. Vårt flyg till Troll var ursprungligen planerat till onsdag 22 februari, men igår fick vi ett mail med en uppdatering av tidtabellen. Enligt väderprognosen så ska det bli storm tisdag-torsdag och eventuellt fredag. I det nya uppdaterade schemat hade vårt flyg flyttats till idag (måndag 20 februari).

Vi pratade om det vid middagsbordet igår, vilka tekniska landvinningar är det som gör det möjligt för oss att fara kors och tvärs på jordens mest ogästvänliga och isolerade kontinent? Visst, det har gjorts polarexpeditioner i över hundra år men man behöver inte bläddra långt bakåt i litteraturen för att ana att det gjordes under helt andra risker och uppoffringar än idag. Någonstans där bilderna övergår från färg till svartvitt så ser tillvaron ut att bli rätt sträv och nog måste mannarna ha känt både oro, rädsla och ångest de sakliga beskrivningarna till trots.

Under fältarbetet i Tottanfjella visade det sig framgångsrikt att använda både bilar och snöskotrar, därför bestämde vi oss för att göra ett snabbt återbesök till Milorgfjella och även ta med oss snöskotrarna denna gång. Förhoppningsvis skulle det ge oss möjlighet att besöka de väldigt högt belägna platserna ovanpå bergstopparna som vi inte lyckades ta oss till under första besöket.

Varje expedition behöver en bra ledare och vi har tur som har Henrik Törnberg i den rollen. Henrik har varit inblandad redan från start och hjälpt oss med den övergripande planeringen och organiseringen av fältarbetet under MAGIC-DML, och nu med genomförandet av expeditionen i januari-februari 2017. Han har också ansvaret för den dagliga planeringen och säkerheten under fältarbetet här i Antarktis.

Vår expeditionsläkare heter Henrik Hedelin. Till vardags arbetar han som ortopedkirurg på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg och har sedan 10 år specialiserat sig på bergs- och vildmarksmedicin. Som läkare i Göteborg opererar han barn och ungdomar med brutna ben och armar.

Den 30 januari gav strålade solen och vi gav oss iväg på vår andra stora fältexpedition för att utforska de södra delarna av Heimefrontfjella, och då speciellt det kluster av nunataker, berg som sticker upp genom isen, som kallas för Tottanfjella. Vi tog god tid på oss att till bränsledepån som Pär, Karin och Stefan ställt ut och kom fram ca 8 timmar efter att vi lämnat Wasa. Där tankade vi båda bilarna och körde bilarna och snöskotrarna ytterligare 2 timmar till vårt nya fältläger vid Kiberg (uttalas "she-berg").

På den senaste fältturen slog vi läger på inlandsisen ca 1500 meter över havet och under natten var temperaturen nere under -20 °C, så några av oss tog två sovsäckar, en inuti den andra, för att hålla värmen. Vi har också ett litet toalettält, på ett lagom diskret avstånd från de andra tälten...

Det finns mycket teknisk utrustning på en polarforskningsstation. På Wasa finns sju snöskotrar, fyra bandvagnar, två terrängbilar, två dieselgeneratorer, vattensystem med snösmältare, gasolsystem, elsystem med solpaneler samt en mängd annan teknisk utrustning och byggnader som måste hållas i funktionsdugligt skick.

I stiltjen som lagt sig över stationen borde här kunna slappas en stund, men hur gör man då? Då schaktar man lite snö. Kollar till ventilationen. Fixar till en trög toalettdörr. Rätar upp hängande kylskåpsdörrar. Springer ner för backen och upp lika många höjdmeter igen.

Den 21 januari åkte vi ut på vår första fältexpedition till Milorgfjella (det uttalas "Mee-lorg-feeyella") omkring 240 km syd-sydost om forskningsstationen Wasa. Vi gav oss iväg tidigt på morgonen med våra två trogna terrängfordon, fullpackade med fältutrustning, mat, tält och alla andra saker som behövs för att utföra en fältexpedition i Antarktis.

Neil, Nat, Ola och Jenny har inget enkelt projekt. De letar efter stenar på en kontinent som till 98% består av is. De är även väldigt noga att hitta rätt sorts stenar. Det skall vara stenar som är transporterade av isen och placerats på berg som inte täcks av is. Det måste dessutom vara utom tvivel att stenen ska ha kunnat hamna på den platsen utan isens hjälp.

Lyckliga av att vi gårdsfolk fick komma iväg på en egen liten expedition, så drog vi så på oss arbetsstället igen efter någon timmes sömn. Idag var det full fart med att packa och förbereda nästa forskningssväng.

Innan de andra ens hunnit vakna rullade alla hustomtar (Pär, Stefan och Karin) ner för backen i de blå bilarna och vi gav oss av på denna körning till Svea. Detta blev den mest praktiska lösningen, eftersom fältgänget då kan fokusera på att planera inför nästa tur och passa på att ta igen sig lite.

Efter lite övervägande kom vi till beslutet att göra en tur till vår andra forskningsstation Svea, med syfte att placera ut en depå med två skotrar, bränsle och ett bilsläp till forskargänget inför nästa etapp. Vi hoppas att detta ska ge dem fler möjligheter att komma dit de vill.

Här måste man ständigt vara öppen för nya uppgifter. Fokus skiftar efter aktuella behov och det man för stunden givit sig på kan plötsligt bli nedprioriterat. Istället för att installera gasolen har det brustna godset i schaktbladsarmarna på bandvagn 15 svetsats ihop.

Ännu en kall, grå och blåsig morgon som framåt dagen och övergick i sol och vindstilla. Underbart. I detta väder har alltså gårdsarbetet fortlöpt. De stora bandvagnsslädarna fylls på med fler soptunnor. 40 fat får plats i ett lager och ofta staplar vi två lager. Emellanåt dras slädarna ut till kusten och skräpet lyfts ombord på något fartyg. Men nu är det flera år sedan sist och mängden skräp som ska härifrån blir större.

I dag började arbetsdagen med att byta flaggstångslinor. De fyra flaggstängerna har blivit gamla blivit slitna av väder och vind. Även linorna har blivit utmattade och börjat slacka, och därmed även börjat smattra mer och mer. Något man visst bara lägger märke till när man krupit ner under täcket och det är tyst i huset. Men att då tassa ut i pyjamasen för att spänna upp linorna igen är inte något som frestat, istället har man satt i öronproppar och lagt kudden över huvudet. Men så igår kväll blev de ihågkomna när vi ännu ytterkläderna var på.

Och så var vi bara tre kvar. Igen. Nu har vi precis skickat iväg forskargänget och fyra logistiker på en ny fälttur. Klockan ringde kvart i fem här på söndagsmorgonen och kl. 6 fanns det nybakta frallor för dem att ta med i lunchpaketet. Medan den förra turen var en kort testtur på ett par dagar, för att bekanta sig med bilarna, campingprylarna, forsknings- och kommunikationsutrustning, så är detta en avsevärt större tur.

Nu har vi varit ute på vår första tur ut i fält. Vi åkte till en liten nunatak som kallas för Fossilryggen och ligger ca 50 km från Wasa. Huvudsyftet med var att testa bilarna, lagringsutrymmet i bilarna och packningssystemet, som Calle och de andra har utvecklat, samt testa vårt fältläger och utrustning.

Calle är bergsguide till yrket och här på Antarktis så är det han som vakar över vår verksamhet och planering och ser till att vi inte utsätter oss för några risker. När Calle inte är på polarexpedition så arbetar han som säkringsledare för höghöjdsarbeten samt som bergsguide med fokus på skidåkning runt om i Skandinavien.

Vi är 11 personer som äter mat 3 gånger om dagen under 2 månader. Om man räknar ihop vistelsen för alla 11 personer så spenderar vi totalt ca 300 dygn här på Wasa plus ca 250 dagar ute i våra fältläger. Detta resulterar i 1650 måltider som skall planeras, förberedas och lagas. Om något glömts bort under planeringen så har vi närmaste mataffär i Kapstaden ca 4400 km härifrån.

Vi har massor med förberedelser att göra innan vi ger oss ut på vårt första fältuppdrag. Allt tar längre tid när vädret tjurar och chansen för skador på personal och utrustning ökar. Vi vidtar genast en del säkerhetsåtgärder när vi arbetar utomhus.

Att vi hade hållit våra tummar kvällen innan verkar faktiskt ha hjälpt, nu är det bra flygväder även på Wasa. Kl. 10:30 är vi i luften och flygningen till Wasa tar två timmar. Lidia är en pigg 75-åring som bullrar rejält och saknar tryckkabin. Landningen vid Wasa blir studsig, bakhjulet som saknar landningsskida gräver sig djupt ner i den lösa snön.

Troll bjuder på kanonväder, strålande sol, god sikt, helt vindstilla och termometern står på -7 grader. Vi packar ihop våra saker och ger oss iväg med bandvagn sju kilometrarna ut till flygstripan. Flygmaskinen som anländer heter Lidia, hon är en DC-3 byggd år 1942. Landningsställen är kompletterade med skidor för att kunna landa på snö.

Resan startade i Göteborg, Trondheim, Chicago, Glasgow och Birmingham. Vi samlades i Kapstaden, där vi planerat två dagar säkerhetsstopp. Detta för att få en chans att återhämta sig efter långa flygningar och även för att vi skall ha en chans att få tillbaka försvunnet bagage. Detta är en mycket klok strategi som behövdes, Neils väska försvann vid två tillfällen under hantering på flygplatser.

Efter ännu en period förutan koll på datum så har vi listat ut att det är den 9 januari idag. Och det är bra att veta för imorgon reser våra kollegor från Kapstaden. Precis som vi så flyger de först till Troll. För närvarande är det inte känt om de skall sova över där eller flyger vidare direkt. Det har varit lite oklarheter med flighten Kapstaden-Troll, eftersom det tidigare varit så varmt att de ville flytta flighten till nattetid för att landningsbanan som är av is skulle vara hård.

Stationen är numera i full gång och vi har kunnat börja fokusera framåt i två spår; det första är logistik och underhåll av stationen och det andra är att förbereda inför forskningen.

Nu har vi äntligen kommit i bås här på WASA efter en hektisk vecka med maratonkörningar, fastkörningar och snöskottande. Jag har försökt skicka meddelande på vår SHOUT, det vilket är en liten nödsändare som kombinerar GPS med satellitburen e-postfunktion. Vi hade kommit överens med kontoret hemma om att vi skulle skicka meddelanden, men tyvärr är den inte särskilt användarvänlig och ibland råkar man radera hela klabbet när man ska sända.

Om nu färden var tvådimensionell sist så förvandlades den i detta fall först till endimensionell och sen till dimensionslös. Den mulna himlen upplöste snart horisonten genom att anta samma vita färg som snötäcket. Sen slöt sig dimman fullständigt runt oss och det gick inte att se något alls. Alltså inte som på vintervägar bakom en långtradare så att man får ta ut avståndet. Nej den här körupplevelsen måste vara helt unik för Antarktis - att köra en hel dag bokstavligen i blindo, utan att se ens en meter framför motorhuven.

Brand är största mardrömmen på en polarstation och det är därför både lite beundrans- och anmärkningsvärt att tyskarna har som tradition att grilla på verkstadsplanet i källaren. Om man bara ställer bensindunkarna lite åt sidan och öppnar lastluckan så verkade alla vara eniga om att det är en rimlig lösning.

Gott nytt år! Ola, Stefan och jag körde till Neumayer igår för att hämta den andra omgången med last. Vi packade och firade nyårsafton idag och i morgon kör vi tillbaka till Wasa.

Ah, vi har listat ut vilken dag det är! Ett skämt tänker ni, men nej! Föreställ er själva, ingen radio, ingen tv, ingen tidning, inga veckodagar, inga möten och inte heller några lediga dagar, inte än i alla fall. Man tappar snabbt kollen.

Bärandet och kånkandet fortsätter. Vi förbereder bilarna för en andra vända till Neumayer för att hämta resten av vår last.

Nedfarten till Neumayers garage under stationen är en idealisk övningsplats för sprickräddningsövningar.

Vi hade bestämt att köra non stop. Det ledde snabbt in oss i ett töcken avbrutet enbart av förarbyten och frystorkad mat ur påse.

Detta är en ledig dag på Neumayer. Fast vi stod i hela dagen med att sortera och lasta det som skulle åka i första transporten.

Christmas Evening in Antarctica!

Inget fartyg idag, de jobbar fortfarande på att försöka ta sig igenom isen. Istället har vi haft en brandövning.

Goda nyheter, reservnycklarna till bilarna är återfunna! Tyskarna hade hängt dem på något listigt ställe som tog ett tag att minnas. Hjulnyckel till bilarna är vi dock fortfarande utan. Är det så himla viktigt då kan man undra? Jo, det är det.

Alltså det är inte kallt här, knapp ens minusgrader vilket känns märkligt. Det har även uppstått ett nytta fenomen med snö som drevat in vid shelfisens kant här kring Neumayer. Normalt sett så är det en ganska skarp kant där shelfisen slutar och vinterisen börjar. Drivsnön bildar ramper som gör att pingvinerna kan komma upp på shelfen i mycket större utsträckning än normalt.

Tiden flyger fram precis som vi. Eller ja nu är vi ju på fast mark, eller inte det heller för Neumayer står på shelfisen. Det vill säga isen som pressats ner från fast land och flyter på havet tills den bryts av i form av isberg.

Trots att vi hade väldigt knappt om tid till våra anslutningsflyg lyckades vi ta oss till Kapstaden med allt bagage. Efter en dag av sommar i Sydafrika, gick vi i morse på planet till Antarktis är nu på Troll, den norska forskningsstationen i Antarktis.

Om du vill träffa nya vänner på en flygplats, packa dina saker i en aluminiumbox! Inget tycks dra nyfikenheten till sig så som en lite bucklig expeditionslåda - alla vill att den skall öppnas.

Dronning Maud Land utgör ett av de minst undersökta områdena i hela Antarktis när det gäller variationer i inlandsisens tjocklek och dynamik. Det finns rikligt med potentiella undersökningsområden i de bergskedjor vars toppar sticker upp genom inlandsisen 200–300 km från kusten.