Den här säsongen, liksom under de senaste säsongerna, gjordes expeditionens persontransporter med flyg. Flygresan från Kapstaden till Antarktis tar ca sex timmar, och resan vidare in på kontinenten med mindre flygplan tar ytterligare ett par timmar – att jämföra med ca tio dagars båtresa som tidigare var det enda alternativet.

Utöver forskningen utfördes teknisk-logistiska arbeten på Wasa och Svea. Förutom sedvanligt underhåll servades och reparerades bandvagnar och snöskotrar. På Svea installerades en permanent GPS-station med ett strömförsörjningssystem baserat på solpaneler och batterier.

Processer och klimatförhållanden i det aktiva lagret och landformer i Dronning Maud Land

Alla inlandsisfria områden på den antarktiska kontinenten (ungefär 5 % av den totala landytan) har permafrost. Den extrema kylan och torrheten ger en torr permafrost, och begränsade zoner med tö i markens översta lager under mindre kyliga tider på året. På så sätt ger den antarktiska miljön goda möjligheter att studera grundläggande geomorfologiska processer i en miljö som markant skiljer sig från den norra halvklotets polartrakter. Under säsongen 2003/04 mättes temperatur och fuktighet i det översta marklagret, som jämfördes med frostprocesser i sediment och vittrande berggrund. Arbetet fortsatte under denna säsong.

Att övervaka permafrost kan vara en bra metod för att observera klimatförändringar. Det hade inte gjorts i särskilt stor utsträckning i Antarktis tidigare, vilket gjorde det svårt att tolka och identifiera signaler på klimatförändringar i permafrosten på denna kontinent. Genom att ha ett bi-polärt forskningsperspektiv kan dessa studier leda till en förbättrad förståelse av mekanismerna bakom frostprocesser i både Arktis och Antarktis.

Forskningsledare

Jan Boelhouwers
Uppsala universitet

Atmosfäriska spårgaser

Uwe Raffalski från Institutet för rymdfysik i Kiruna testade övervakningsutrustning som upptäcker och analyserar troposfäriska och stratosfäriska spårgaser. Observationerna är värdefulla för att studera hur kemisk utveckling och transport av spårgaser sker i troposfären (0–15 km över jordytan) och i stratosfären (15–50 km över jordytan och det luftskikt där ozonlagret finns). Den teknik som användes (observation med differentiell optisk absorptionsspektrograf, DOAS) har tidigare använts för bland annat observation av stratosfärens ozonhål och föroreningar i troposfären.

Samtidiga observationer skedde också på den tyska station Neumayer i Dronning Maud Land. Med hjälp av optisk mätning kan man i detalj studera luftmassorna som passerar de båda stationerna. Sådana studier är viktiga men hade aldrig tidigare utförts i Antarktis.

Forskningsledare

Uwe Raffalski
Institutet för rymdfysik, Kiruna

Kontinuerlig GPS-mätning vid Svea

Erik Asenjo från Geodesigruppen på KTH monterade en permanent GPS-station för övervakning av rörelser i jordskorpan vid den svenska stationen Svea. GPS-stationen ingick i det permanenta GPS-nätverket i Antarktis som startades på initiativ av SCAR (Scientific Committee on Antarctic Research). Datan från GPS-stationen kan komma att användas inom en rad forskningsprojekt, t.ex. för att studera plattektonik (jordplattornas rörelser), postglacial landhöjning och geofysisk modellering av jordskorpans och övre mantelns dynamiska uppbyggnad. De befintliga mätstationen vid stationerna Wasa och Aboa användes också som referenspunkt vid positionsbestämning för projekt inom andra forskningsområden, och stationen vid Svea skulle också fungera som en sådan.

Den antarktiska kontinenten är en intressant världsdel för plattektoniska studier eftersom den spelar en viktig roll i den globala utvecklingen de senaste 200 miljoner åren. Jordens södra halvklot har inte lika många permanenta GPS-stationer som det norra, och i Antarktis hänger detta starkt ihop med kontinentens hårda klimat, begränsade kommunikationsmöjligheter och långa avstånd till andra delar av världen. Den GPS-station som monterades vid Svea under säsongen 2004/05 fick sin huvudsakliga strömförsörjning från solpaneler och batterier.

Forskningsledare

Lars E Sjöberg
KTH